x
Lyckad hippiepop i arenatappning

Florence And The Machine, Globen, Stockholm

Lyckad hippiepop i arenatappning

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

”Är det en älva, är det en ängel? Nej, det är Florence Welch!”.

Ja, det finns onekligen något övernaturligt över sångerskan när hon uppträder. Förvisso är hon inte en superhjälte likt Stålmannen, men nog har 32-åringen extraordinära kvaliteter, särskilt hennes röst som är lika stark som den är böjlig. I sin spetsklänning, bara snäppet vitare än hennes skogsnymfbleka hud, skuttar hon fram barfota över Globens scen, men sjunger rent och klart utan synbar ansträngning.

Nånstans i mitten av konserten säger Florence att hon älskar att sjunga och dansa, men inte att prata, men det är en sanning med modifikation, för det blir ändå en hel del snack om hur lycklig och förvånad hon är över att så många vill lyssna på hennes låtar. Själv trodde hon aldrig att de skulle nå utanför Camberwell i södra London där hon växte upp.

Men skriver man monumentala allsånger som Dog Days Are Over, Shake It Out, Hunger och Ship To Wreck så kan det knappast bli en angelägenhet enbart för en smalare krets. Det är låtar som söker en stor publik, och blir ännu lite maffigare i ett gemensamt sammanhang där 11 000 strupar unisont stämmer in i refrängerna.

Scenografiskt är det minimalistiskt, för att inte säga anonymt, med en fond av träräcken, smakfull ljussättning och lakan som höjs och sänks från taket. Bristen på effekter kompenseras dock av att frontkvinnan jobbar kopiöst med att få med alla närvarande – hon dansar fram över scenen, gör piruetter och ställer sig på kravallstaketet och headbangar. Under Delilah springer hon ut i arenan och tar ett helt varv runt ståplats, uppenbart utan en tanke på vad hon kan trampa på eller om det skulle finnas en ensam galning i publiken.

Hennes otyglade utlevelse ger ofta en befriande känsla; samtidigt ett listigt grepp att mörka att vissa låtar trots allt inte är fantastiska.

Och ibland blir det lite väl hippievänligt, som när hon säger åt oss att ta varandras händer eller vända oss om och krama en total främling och säga ”Jag älskar dig”. Visst gör vi som hon säger, men det känns inte spontant alls, utan blir istället riktigt Svennebanan-stelt.

Men skam den som ger sig, för under Dog Days Are Over vill hon att vi ska lägga bort mobilerna för en stund och bara njuta av gemenskapen och nuet, vilket hon faktiskt lyckas med. Så klart finns det alltid nån idiot som ändå ska filma, men Florence får även henne att sänka telefonen – i alla fall tills refrängen brakar loss igen.

Visst är Globen inte det bästa stället om man vill skapa intimitet, men Florence och hennes åtta män och kvinnor starka ”maskin” klarar oftast av att förmedla en samhörighet som få andra lyckas med i det stora formatet. Gott så.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA