x
Inkluderande, proffsigt, personligt, intimt – och alldeles, alldeles underbart

Troye Sivan, Cirkus, Stockholm

Inkluderande, proffsigt, personligt, intimt – och alldeles, alldeles underbart

Recenserad av Simon Lundberg | GAFFA

(Arkivbild)

Låt mig börja med att säga att det är extremt intimt. Själva arenan Cirkus är känd för att låta artisten vara extremt nära publiken. Troye Sivan säger det själv – att “det här är det närmaste jag fysiskt varit en publik under den här turnén”. Det är en av de starkaste anledningarna till att den här konserten blir magisk – nästintill unik i sin framtoning.

Framför mig står en 23-årig popstjärna som till en inledning av konserten känns lite för polerad. Nästan Disney Channel-inspirerad, men den bilden raseras snabbt när en ärlig och extremt likeable person börjar prata, sjunga och dansa. Det är lika delar intimt som det är en fantastisk show.

Inledningsvis börjar Seventeen spela – och jag kan gissa att medelåldern inne på Cirkus faktiskt är yngre än så. Framför en stor röd ridå speglas Troyes skugga i olika riktningar innan *bam*. Ridån faller och bakom står ett extremt kompetent liveband med hel uppsättning. En adderad magi som gör konserten ytterligare mer känslosam.

Det främsta att ta med sig från spelningen är när Troye på ett personligt vis pratar med publiken. Han skryter om sina kunskaper i svenska språket, kan säga “kanelbulle” och frågar på ett smart sätt publiken hur man säger “I love you” på svenska. Med sin Youtube-personlighet vet han precis hur han ska prata för att publiken ska börja skrika så högt det bara går. Även den sittande publiken har svårt att hålla rumpan i sätet och dansar runt om. En engagerande artist får en lika engagerad publik.

Känslorna går som en berg- och dalbana. Upp med dansanta hits som Bloom och en version av låten I’m So Tired... som annars görs tillsammans med Lauv. Här, och på många andra ställen, backas Troye upp av två kvinnliga sångare som verkligen ger en edge till uppträdandet. Han interagerar naturligt med sina musiker och det känns in i hjärtat. Underbara Lucky Strike är en av kvällens bästa nummer och det är verkligen en riktig bop som får publiken att interagera med en lysande artist som nästan bokstavligen står rakt i publikhavet.  

Ner går vi när Troye börjar prata om förhållanden och om att gå igenom känslor av att behöva göra slut. När han sedan på ett extremt starkt vis framför balladen The Good Side går det faktiskt inte att hålla tårkanalerna torra. Jag får själv en klump i magen och ser folk – jag personligen känner och älskar – börja gråta.

Det hela känns också väldigt exklusivt för HBTQ-publiken. Under ett mellansnack hintar Troye om att “det inte är så många straighta personer i publiken” och gör det till ett starkt statement genom att alltid prata om styrkan i att vara annorlunda, att ge komplimanger till snygga killar från scenen och att uppmuntra publikens vajande av regnbågsflaggor. Det känns som ett Pride-event och det är en sjukt magisk känsla. Jag ser publiken gråta, hångla och dansa. Det är kärlek i atmosfären och det gör mig lyrisk. Alla känslor i hela världen ryms i den här mindre arenan. Jag har personligen aldrig känt mig så inkluderad, eller snarare privilegierad, av en artist. Regnbågens färger lyser även upp i slutet av konserten.

På tal om att lysa upp så är ljuseffekterna extremt tilltalande och bidrar till en extra intim miljö. Det här plockar även artisten upp i form av vad som ser ut att vara flera IKEA-lampor och en fåtölj när han sjunger. Någon har tänkt till i hur man skapar en inkluderande och “lätt att falla för”-miljö.

Troye är extremt självsäker när det kommer till sina nummer. Vare sig han vickar på höfterna till Dance To This eller framför hitten 1999 på sitt eget vis. Det är fest, flärd, glitter och glamour paketerat i en intim miljö. Jag älskar hur han pratar om att han bara har en sista låt, en glittrande version av personliga favoriten Animal, för att sedan säga “men ni vet att jag kommer tillbaka för att ge er mer”. Då river han av fantastiska Youth som får ståpälsen att vaja lika högt som regnbågsflaggorna i rummet. Sista hitten My! My! My!, som givetvis remixas i slutet för att skapa en avslutande känsla av en nattklubb, knyter ihop konserten på ett magiskt vis.

Jag tror att hela rummet kände sig stoltare, gladare och mer i takt med sina personliga känslor. Kvällen kändes som den aldrig skulle ta slut och det kändes som att vi i rummet fick en ny kompis. Jag gjorde det i alla fall och jag behövde den här konserten. Det krävs något unikt av en artist för att locka fram det.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA