x
Enforcer: Zenith

Enforcer
Zenith

En splittrad vattendelare med imponerade hög lägstanivå

GAFFA

Album / Nuclear Blast
Utgivning D. 2019.04.26
Recenserad av
Anders Fridh

Zenith kommer bli en vattendelare i Enforcers karriär. Arvikabandets första fyra album hade en stark tonvikt på punkig, uppspeedad metal från det tidiga 1980-talet. Låtar som Katana och Below The Slumber hade ett episkt anslag, men var bara delikata aptitretare inför det som väntar nu.

Endast två av tio låtar på Zenith är typiska fortkörningar, och de tillhör förövrigt skivans svagaste. I övrigt skruvas tempot ner med akustiska gitarrer, skira pianon, körer och bastanta trummor. Enforcers tunna, vassa sound har blivit fylligt och massivt. I Zenith Of The Black Sun, en osalig allians mellan Holy Diver och Queen, faller absolut allt på plats. En mastodontlåt som Steve Harris skulle vara belåten med. Ode To Death följer i samma spår tätt bakom.

Enforcer stannar inte där. Regrets är bandets första pianoballad, med en mjuk bräcklighet som bandet aldrig varit i närheten av tidigare. Låten har en stark grundkänsla, men blir lite enkelspårig. Detta är ett återkommande genom skivan: flera låtar har starka fundament som inte riktigt blommar ut. Andra spår, som The End Of The Universe, blir alltför spretiga med stressande taktbyten. Upptäckarlusten är smittande men tidvis tröttsam. 

Helhetsintrycket av Zenith är lite splittrat. Gitarmattorna är delikata, produktionen grandios och Olof Wikstrands taniga röst snart fullvuxen. Här finns några av Enforcers allra finaste stunder. Samtidigt saknas den röda tråden från tidigare skivor, och skivan blir såväl ryckig som lätt osammanhängande. Lägstanivån är dock imponerande hög.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA