x
Pliktskyldig tröttma

Graveyard, Kulturbolaget, Malmö

Pliktskyldig tröttma

Recenserad av Jesper Robild | GAFFA

(Arkivbild) 

I september 2016 meddelade Graveyard sitt uppbrott i ett pressmeddelande. I tio år hade bandet gått i bräschen för svensk hårdrock och Hisingen Blues får ses som ett av de viktigaste släppen i den 70-talsvurm som nådde sin peak runt 2012. Perfekta omständigheter för ett hungrigt band med oblyga motiv. De vann såväl priser som folkets hjärtan och turnerade med Soundgarden.

I pressmeddelandet förekom en formulering om låg energinivå i bandet. Fyra månader senare hade batterierna tydligen laddats tillräckligt enligt de kvarvarande medlemmarna och Graveyard var tillbaka. Utan trummisen Axel Sjöberg, som på något vis alltid känts som den raketmotor bandet behövde för att kunna fortsätta gasa framåt.

Under de drygt två år som gått sedan återkomsten har 70-talstrenden, där Graveyards bluesiga hårdrock med psykedeliska inslag passade perfekt, börjat ebba ut. Bandet skulle såklart inte alls hålla med om följande: Det känns som de där batterierna inte var helt redo att pressas igen. Redan titeln på comebackalbumet Peace skvallrar om att det taggats ner några grader. Det är fortfarande rivigt och ösigt men samtidigt förvånansvärt … trött.

Teorier bakom orsakerna har vi hyfsat klara för oss, men det är inte lätt att beskriva symptomen på vad det är som gör att bandet plötsligt utstrålar sådan tröttma. Med en fortsatt trogen publik lyckas de nästintill sälja ut Kulturbolaget i Malmö. Vibrerar lokalen av elektrisk stämning? Njae. Alla svenska hårdrockare har sett Graveyard förut, när de var yngre och hungrigare och när musiken låg mer rätt i tiden. Stämningen är inte dålig, men inte heller på den nivå man nästan kan kräva att ett band genererar när de lockat så mycket folk.

Någonting skvallrar om att de inte vill kännas vid 2015 års Innocence & Decadence som bara representeras av en enda låt. Större delen av den något träigare Peace avverkas, pliktskyldigt varvat med favoriter från Hisingen Blues. Buying Truth (Tack O Förlåt) och Uncomfortably Numb låter fortfarande bra, titelspåret och Ain’t Fit To Live Here känns desto mer oinspirerade den här gången. Till och med den klassiska avskedsmelodin The Siren saknar mycket av den magi som gör den till bandets största stund.

Frågan är om killarna verkligen var redo att komma tillbaka? Efter två års uppladdning med turnéer och halvny platta i bagaget låter det fortfarande som att de inte tycker det är särskilt kul att spela i Graveyard. Joakim Nilsson säger inte ett ord under hela kvällen. Och låt gå för att scenröj inte var ett lika obligatoriskt inslag hos förlagorna för 50 år sedan, men resterande medlemmar ser ut att stå i replokalen snarare än framför 700 betalande fans. Det är inte något fel på Oskar Bergenheims framförande rent musikaliskt, men det måste påpekas att Sjöbergs utstrålning genererade dubbelt så mycket svett från hela bandet.

Kan Graveyard vakna till liv igen? Eller är det ett medvetet val att tagga ner till det här loja spåret? Oavsett är lördagskvällen i Malmö ett tecken på att det inte är särskilt kul att stå på andra sidan scen längre.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA