x
Rockfarbrorn är rockfarbror

Rod Stewart, Ericsson Globe, Stockholm

Rockfarbrorn är rockfarbror

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Om Rod Stewart hade avlidit någon gång kring The Faces-tiden så hade han för evigt nedtecknats i rockhistorieböckerna som en av de där absolut största. Nu blev det inte så, turligt nog, och Stewart blev som soloartist en av de där allra största, ändå. Men en annan typ av "största".

Det där med garanterad kvalitet har det varit lite sisådär med. Han har varit en förvisso rockblåblodig och bättre Michael Bolton, men ändå en Michael Bolton. Och flera av hans stora hits har varit mindre välfunna covers.

Till det välfyllda Globen har han med sig ett stort band, där majoriteten utgörs av Broadwaysångerskor och violinister, hälften så gamla som huvudpersonen. De bär leopardmönstrade klänningar och Stewart bär en kavaj i samma mönster. Givetvis har han en skjorta med översta knapparna oknäppta. I ärlighetens namn verkar det vara en skjorta som helt saknar knappar vid halsen och bröstets överdel.  

Själva showandet består i stel dans från stjärnan och något slags Riverdance-liknande step från hans medmusikanter. Det absoluta lågvattenmärket nås när Stewart berättar att Maggie May var en hit 1971 – ”when my wife was born” (tongue-in-cheek).

Nej, Stewart har varit bättre och konserter kan vara betydligt bättre. Men denne britt har ändå ett gäng låtar som inte går av för hackor. Young Turks har monumentala forceringskvaliteter, men tyvärr slarvas den som mycket annat bort i ett slags swing-rock-tolkning. Jag tänker på det där coveralbumet Paul Anka släppte 2005.

I Etta James-covern I’d Rather Go Blind hörs det att Stewart framför allt hade soul, men kanske i rätt tillfällen även nu kan frammana den där själen. Tyvärr låter han istället en fruktansvärd elgitarr bråka med orgelspelet. Inte ens den fantastiska kitschbangern Rhythm Of My Heart blir någon höjdare, även om den ger rysningar ändå, eftersom den serveras med bilder från världskrigen, Churchill och vallmofält. Jag suggererar fram något slags europeisk identitet som jag aldrig har känt.

Denne skrovlige stjärna lämnar mycket i övrigt att önska, men det är ändå Rod Stewart och hans arv och status kommer inte påverkas av en serie pajiga konserter så här på ålderns höst.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA