Tyler, The Creator: IGOR

Tyler, The Creator
IGOR

Musiken är lika bra som texten är dålig

GAFFA

CD / Sony Music
Utgivning D. -0001.11.30
Recenserad av
Jonathan Sindihebura

Två diametralt motsatta saker hände med Tyler, The Creator när han skapade Igor. På samma gång som som produktionen aldrig varit så här omslukande, framåtsträvande och intressant har hans texter nått den lägsta tänkbara nivån. Vi börjar med det positiva.
 
Musiken här låter som en mer lättåtkomlig version av det Tyler sträckte sig efter på Cherry Bomb. Syntarna låter lyxiga och gamla, som en blandning mellan Raymond Scott och Pharrell Williams. De tar plats och det hörs att de har använts minutiöst och länge. Det låter sällan programmerat utan oftast bara som lekfulla stunder som råkar passa till den ständigt föränderliga taktarten. Cee Lo Green och Solange är några av rösterna som bidrar till denna funkiga stämning.
 
Kontrasten som musiken och texten uppnår är dock omöjlig att ignorera. När försöket till poesi eller romantik smyger fram dränks det genast i bokstavlig, rak och robotisk gestaltning som snabbt blir tröttsam. Allt hade varit förlåtet – inget är nytt under solen som Kung Salomo sa – om bara Tyler hade färglagt dessa aforismer som temat på flera låtar bygger på och gjort dem till personliga, mera intima konstverk. Just nu känns många av dessa idiom mest bara grå och gamla. “Your love is shaking me up” som en Earfquake. Eller som värst när liknelser som redan är uppenbara förklaras: ”You're a gun 'cause I like you on my side at all times” (A Boy Is A Gun).
 
Tyler vill nog inte heller att vi ska fokusera på orden för mycket, det framgår i hur hans egna röst är mixad på många av låtarna. Tydligast hörs det på I Think där han ligger märkbart lägre än de andra medverkande. Han må sitta i förarsätet, men sedan Flower Boy har han låtit bättre röster visa vägen på ett flertal låtar, med många ihågkomliga resultat som när ängeln Rex Orange County sjöng på Boredom.
 
Albumet räddas till slut av stämningen, som det ofta blir med Tylers projekt. Stämningen omringar och omfamnar en, ett instrument i taget, på ett väldigt kalkylerat sätt. Övergången från Igor’s Theme och Earfquake är ett bra exempel på detta redan i starten. Men letar man efter missade målmöjligheter i reprisen kommer man att hitta dem. Det svåra är kanske att denna besvikelse på Tylers potential aldrig varit lika påtaglig som på Igor.
 
Hur många försök man än ger många av dessa låtar kan man inte hindra sig själv från att säga det: “den här texten är så tråkig men vilken produktion!”. Som Jerrod Carmichael säger på spår tio "I hate wasted potential, that shit crushes your spirit. It really does, it crushes your soul”.

Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA