x
Sagan fortsätter med nästan hela gänget

Wu-Tang Clan, Skansen, Stockholm

Sagan fortsätter med nästan hela gänget

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Wu-Tang Clan är för Gods Of Rap vad Metallica är för The Big 4 Of Thrash Metal – turnépaketets sista akt. Innan Staten Island-horden kliver på Allsångsscenen har både Public Enemy Radio – en ny konstellation av gruppen som endast inkluderar Chuck D från originalsättningen – och De La Soul försökt få igång den åldrande publiken, det har gått lite sisådär. Hela grejen har mycket gemensamt med den beklagansvärda nostalgifestivalen Vi Som Älskar 90-talet.

Det är tur då att Wu-Tang ändå håller fortet. Man vet aldrig med den här skocken bedagade rappare. Ibland kan de vara så oengagerade att det ser ut som att de ska somna. Och det är extremt sällsynt att mäster RZA lyckas samla dem alla. Det har han inte lyckats med den här gången heller, Method Man har hoppat av ännu en gång. För egen del har jag aldrig sett honom på en Wu-Tang-scen trots flera försök.

Rollen som den framlidne Ol' Dirty Bastard spelas av sonen Young Dirty Bastard (!). Och då menar jag verkligen ”rollen”. Sonen gör farsans stolliga grej fullt ut, han rappar sluddrigt och har till och med samma krokiga flätor som föregångaren. Sagan ska fortsätta helt enkelt.

När Wu-Tang Clan nådde berömmelse i mitten på 90-talet byggde mycket av deras framgång på att de var så många. Att de vällde in på scenen som en flock hundar, den ene bättre MC än den andre. Något av den känslan lyckas de frammana denna blöta Skansenkväll. RZA verkar, som så många andra amerikanska rappare, influerad av Londons grime-scen, han ropar ”energy” till publiken för att försöka få igång dem. Någon tumultartad scen värdig södra London utspelas aldrig, men detta är ändå ett sällan skådat energiskt Wu-Tang.

Raekwon och Ghostface Killah uppträder lika proffsigt som alltid och U-God är taggad till tänderna som vore det 1997. Den ende som inte gör så mycket han kan är gruppens bäste MC, GZA. Han ser ut som att han ska somna stående.

Men allt sådant där är egentligen skitsamma. Undertecknad har aldrig sett Wu-Tang så här bra och trots att de är en spillra av sitt forna jag så är det ändå en spillra att vörda den här gången. Enter The Wu-Tang (36 Chambers) firar 26 år och som vanligt bygger framträdandet till stor del på det där kultalbumet. Men de har ett gäng färska låtar som funkar mycket bra och de där halvgamla, eller ja, jättegamla låtarna som inte fanns med på debuten, sådana som Reunited och Gravel Pit är hittar som nästan når upp i 36 Chambers-klass.

Fan, det är kul med Wu-Tang igen. Sagan fortsätter. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA