x
Högtidsstund för fansen, men varför så många covers?

The Smashing Pumpkins, Gröna Lund, Stockholm

Högtidsstund för fansen, men varför så många covers?

Recenserad av Tommy Juto | GAFFA

Om man vill kan man ju till exempel skämta om att Billy Corgan med kal hjässa och klädd i svart kaftan är förvillande lik Onkel Fester i Familjen Addams. Men det ska vi inte.

På förhand skämtade folk i mitt flöde mest om Corgans förflyttning från alt-rock till alt-right och att han borde starta ett nytt band med Morrissey. Inga yttranden i den riktningen hörs ikväll. Det närmaste han kommer politik är i en diskussion om DNA – han är tydligen 1,8 procent skandinav enligt ett test – när han frågar om vi vet vad DNA är (!). James Iha påpekar det uppenbara, att vi svenskar nog är tillräckligt civiliserade för att ha koll på den saken. Corgan kontrar med att vi inte direkt var det för 1 000 år sedan men att det nog också är anledningen till att vi fortfarande existerar som nation. Nåja.

På scenen är alla på strålande humör, enligt rapporterna har de tidigare under dagen glatt vandrat runt inne på nöjesfältet och sett sig omkring. Chicagobandets stora USP var att de hade förmågan att låta både stenhårda och bräckliga på en och samma gång. I kombination med ett och annat anthem var det ett framgångsrecept som håller än idag.

Riffet i inledande Zero är lika enkelt som det är effektivt och sätter standarden från start. Av naturliga skäl är det den eran som lockat de flesta av de 12 000 åskådare som stångat sig fram till Gröna Lunds stora scen, tro inget annat. Det skall dock sägas att Corgan lyckats upprätthålla en oväntat hygglig form av kontinuitet i utgivningarna alltsedan de olika omstarterna av bandet som inleddes 2005. Tiberius från 2014 års Monuments To An Elegy kunde lika gärna ha kommit under glansdagarna i mitten av 90-talet.

Varför de väljer att göra hela tre covers vet jag inte, men det känns som bortkastade möjligheter även om de gör anständiga versioner av Street Fighting Man, Wish You Were Here och Friday I’m In Love. Den sistnämnda sjungs av Iha medan Onkel Fester går ut i kulisserna en stund, men varför kunde Iha inte ha valt att göra något från sitt alldeles strålande fina soloalbum Let It Come Down?

De trogna fansen har alla sina favoritögonblick ur Pumpkins-historien, om det så är riffet i Today, tårdryparen Disarm eller tyngden när ”We must never be apart …” sätter fart på den annars långsamt lufsande Ava Adore.

Själv hade jag kunnat gå dit bara för att få höra Billy Corgan säga ”The world is a vampire”.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA