x
Synd att mixerbordet blev en cementblandare

Ladytron, Kraken, Stockholm

Synd att mixerbordet blev en cementblandare

Recenserad av Tommy Juto | GAFFA

Ett ord: synd.

Med det åsyftas inte hedonistiskt leverne på obskyra klubbar natten lång. Jag syftar snarare på vad som kunde ha varit en klassiker.

Brittiska Ladytron etablerade sig under 00-talet som en av vår generations bästa electronicaakter och gjorde tidigare i år comeback med ett nytt, självbetitlat album efter åtta års frånvaro. Ladytron var inget revolutionerande, men det lät bra, eller ”som det skulle” om vi ska vara såna.

Allt det där är också vad vi längtat efter att få ta del av ikväll – fläskiga syntbasar, bultande trummaskiner, smattrande sequencers – men icke. Jag älskar när band som står på en stadig grund av maskiner ändå använder analogt trumset så länge det förhöjer upplevelsen till en mer levande föreställning. Här tar trumspelet över för mycket av ljudbilden. Det låter som om mixerbordet förvandlats till en cementblandare där övriga ljud och instrument bara får snurra runt, runt tills de knådats ihop till en icke urskiljbar massa.

Ljud är inte det roligaste att tjafsa om, jag vet, så låt oss balansera upp med positiva saker också. Runaway är iskall och förförisk. Om inte musiken lyckas så har ändå projiceringarna potential att försätta en i trans. Färgskiftningarna i Mira Aroyos och Helen Marnies ansikten får dem att framstå som hälften människor, hälften artificiella och de blir precis så coola som de är.

Finalexplosionen kommer av sig en smula när Playgirl oförklarligt utelämnas trots att den står uppskriven i deras setlist (ja, jag tjyvkollade …), men det pulserande beatet i Seventeen kompenserar godtagbart. När sedan alla tiders bästa ledmotiv till hur det är att befinna sig i en emotionell moshpit – självklara avslutaren Destroy Everything You Touch – tornar upp sig blir det bestående intrycket i alla fall att det här på intet sätt var bortkastad tid.

Men synd var det.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA