x
Robyn: Robyn

Robyn
Robyn

KLASSIKERN: En pånyttfödelse som formade pop-Sverige

GAFFA

Album / Konichiwa
Utgivning D. 2005.04.27
Recenserad av
Simon Lundberg

En pånyttfödelse. Utan albumet med samma namn som artisten Robyn hade hon aldrig blivit den svenska musikikon hon är idag. Visst var hon känd. Långt innan hennes fjärde studioalbum visste hela befolkningen plus många internationella fans vem Robin Miriam Carlsson var. Hitsen från hennes barndom följde henne och albumet som släpptes strax innan, Don't Stop The Music från 2002, blev droppen. Den konstnärliga friheten var noll. Robyn hävdade själv att hon var på väg att formas till den "nya Christina Aguilera". Och då skulle hon hellre ha slutat med att sjunga och skriva musik.

Som tur var hände inte det. Istället köpte hon sig fri från sitt kontrakt från Jive Records och startade om på nytt. Med ny inspiration och ett helt eget skivbolag vid namn Konichiwa Records började en ny era. 2005 släpptes en ikonisk och fantastisk ny version av artisten alla trodde de kände. Men det var annorlunda. Lekfullt. Inte lika seriöst. Kaxigt, sensuellt och livligt. Hennes sångröst kändes annorlunda. När Robyn dessutom pratar i låtarna så blir det så äkta. Hela skivan känns friare och mer kreativ än tidigare – och överlag är röstproduktionerna och synen på popmusik det som ritade om hela pop-Sverige. 

Inspirationerna kom från oväntade håll mot vad hon kollat mot tidigare. Blickarna var riktade mer mot det elektroniska och mot syntpoppen. Värt att nämna är samarbetet med The Knife i Who's That Girl?. Än idag kan jag minnas hur jag föll för de hårda bastrummorna och lekande syntarna som tonåring. Och oljefaten! Intressant är att det var just denna låt som fick hennes tidigare skivbolag att hytta med nävarna och säga nej till att släppa denna låt. Sjukt!

Givetvis var det här också albumet där hon slog sig ihop med den nu ständige vapendragaren Klas Åhlund. Tillsammans formade de fantastiska låtar som den ekande baskäftsmällen Handle Me. Röstproduktionen och poprefrängen där är guld. Den otroligt intelligenta synten som följer likt en ivrig fågel får mig fortfarande att tappa hakan. Samtidigt fångar textraderna lyssnaren direkt. Det är vackert, sårbart och samtidigt så sjukt kaxigt. Temat följer i leksamma ballader som Robotboy och i fantastiskt banala Konichiwa Bitches där inspirationen för de smarta raderna till synes kommer från 90-talets lekfulla hiphop. Jag lovar att jag kan varje rad och älskar albumets besatthet vid robotröster. Se bara på:

"Busy on the mic since the day I was what?
Born
Check out my style it's the rock of what?
Mo'
Shine is on me like a dog on a what?
Bone"

Tematiken med robotar återkommer även i den något udda inledningen Curriculum Vitae där Robyn och Swingfly snackar om att styra ett skivbolag och, ja, världen. Hon är tjejen du måste lära känna och som uppfunnit allt viktigt i världen. Tematiken återkommer även i mellanlåten Bionic Woman som leder till de fantastiska syntstråkarna i Crash And Burn Girl som fick mig att vilja skapa musik på egen hand där vid 15 års ålder. Robyns höga bröstklang leker fortfarande med mina känslor.

På något vis vågade Robyn vara som mest självutlämnande i svala ballader. Eclipse sticker ut och är kanske inte låten som de flesta minns av det här hitsprakande albumet. Däremot uppmanar jag samtliga fans där ute att lyssna på texten och på den sparsamma produktionen. Det är tårdrypande, ju! Det gör albumet komplett och vi får smaka både på sjuka rhymes och på känslosamma berättelser om hjärtesorg. Även när Robyn går tillbaka till sina R&B-rötter i Should Have Known eller Anytime You Like känns det så äkta och bra. Vi får verkligen allt här!

Men det går inte att prata om albumet utan att nämna den första singeln som satte hela känslan för albumet. Jag pratar naturligtvis om Be Mine!. Här fick Robyn sin röst, sitt språk och sin känsla för att dansa bort smärtan. En dualitet av depression och eufori. Inte många lyckas med detta giftermål. Utan denna låt hade vi inte fått uppföljare som Dancing On My Own och Missing U. Redan vid första raden sätter hon det:

"It's a good thing tears never show in the pouring rain"

Den ursprungliga videon (inte den internationella) är ikonisk:

Albumet levde också mycket längre än många andra och blev en internationell succé 2007 när två låtar producerades om till att bli ännu mer syntpop-baserade (Robotboy och Bum Like You) och adderade fantastiska låtar som Kleerup-samarbetet With Every Heartbeat som bekant blev etta på den brittiska topplistan. Sen inkluderades Teddybears-covern Cobrastyle som grädden på moset och en internationell superstar var ett faktum. 

gallery_large

(Den internationella framsidan från 2007.)

Här, år 2005, föddes en ikonisk konstnär, en kreativ hitmakare, en emotionell performer och en oförglömlig diva. Tacka gud för att du inte blev nästa popprodukt.

LÄS OCKSÅ: Här är årets artister till Allsång På Skansen


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA