x
Legendaren reviderar klassikerna förtjänstfullt

Robert Plant & The Sensational Space Shifters, Gröna Lund, Stockholm

Legendaren reviderar klassikerna förtjänstfullt

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

Hans hår är lite gråare, och rösten bär inte alltid till hundra procent, men i övrigt är Robert Plant sig lik. En svartklädd urkraft med pondus, som så synbart enkelt och chosefritt bara tar över scenen när han kliver in med femmannabandet The Sensational Space Shifters.

Det är första spelningen på en Nordenturné som ska ta honom till Reykjavik, såväl som Svalbard och Tromsö. Men inget tyder på premiärnerver; sextetten på scenen är exemplariskt samspelta och vet exakt när och hur de ska lägga snygga slingor, alternativt kötta på.

På repertoaren står en handfull Zeppelin-låtar, såväl som eget material och ett par välvalda covers. Ingen av de gamla klassikerna står dock att känna igen. På ett ofta utmärkt sätt har han uppdaterat dem till de mer österländska klanger som Plant har använt de senaste decennierna.

Black Dog blir dock lite för omarrangerad; den monotona utformningen gör att låtens inneboende sväng saknas. Däremot klär Going To California och avslutande Ramble On utmärkt bra i sin mer exotiska och praktfulla skrud. Och i paradnumret Babe, I'm Gonna Leave You får Plant verkligen tänja på stämbanden, och når faktiskt upp till fornstora dagar.

Bukka Whites robusta Fixin’ To Die får en riktigt slamrig inramning, där ena gitarristen Justin Adams får briljera med sällsamt saftigt solospel. Gallows Pole å sin sida får ett bluegrassaktigt driv tack vare gästande fiolspelaren Seth Lakeman, som med sin ganska hårdhänta spelstil gör att bluegrassen blir lite skitigare och fränare.

Bland de egna låtarna funkar den hypnotiskt medryckande bluesen Turn It Up allra bäst, men bagatellen In The Mood hade gott kunnat hoppas över. Och nog är det fler än jag som saknar riffesten Whole Lotta Love.

Som vanligt måste man dock beklaga inramningen – livemusik på ett nöjesfält funkar sällan bra, men riktigt dåligt blir det när stämningsfulla ögonblick överröstas av tjutet och dånet från berg-ochdalbanan precis intill. Dessutom lägger ett envist duggregn lite sordin på stämningen. 

Hade bandet istället spelat i grannhuset Cirkus hade det varit full pott. Nu blir det ”bara” fruktansvärt bra, vilket ändå är ett gott betyg med tanke på omständigheterna.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA