x
Mavis frälser oss ifrån ondo

Mavis Staples, Nalen, Stockholm

Mavis frälser oss ifrån ondo

Recenserad av Fredrik Langrath | GAFFA

(Arkivbild)

Första gången jag hörde Mavis Staples sjunga var jag tolv år gammal. The Last Waltz visades på SVT och jag såg den tillsammans med min far. Det var första gången jag hörde låten The Weight och det var första gången jag hörde soul, verkligen hörde. Efter att Levon Helm sjungit den första versen lämnar han över till Mavis Staples, då medlem i The Staple Singers. Sättet hon levererar den versen på har haft en avgörande betydelse för hur jag bedömer musik och sång.

Vi får inte höra The Weight ikväll. Däremot en handfull låtar av The Staple Singers. Vi serveras även låtar av Funkadelic, Curtis Mayfield, Buffalo Springfield, Talking Heads och flera låtar från de fantastiska soloskivor Mavis Staples välsignat oss med de senaste åren.

Det spelas inte en dålig låt under hela kvällen och bandet är fantastiskt tajt och följsamt. Jag imponeras särskilt av bandledaren och gitarristen Rick Holmström (Holmstrom på Wikipedia), som levererar varenda solo som om livet hängde på det. Men han blir aldrig en onanist på sitt instrument utan vet precis när det är dags att ta ett steg tillbaka. En utmärkt parhäst till Mavis alltså, för just det där är hon okrönt mästare på. Mavis balanserar alltid vokala explosioner med återhållsamhet till absolut perfektion.

När det släcks ner i lokalen och Mavis blir hjälpt upp för de fyra trappstegen upp till scenen blir jag först en smula nervös för att rösten inte ska hålla. Det visar sig vara helt obefogat, och korkat av mig. Som om Mavis någonsin skulle ställa sig på en scen om hon inte visste att hon kunde leverera. Snart 80 år fyllda har hon fortfarande en röst som borde få många ”sångare” att be om ursäkt för sina anspråk på att vara i samma bransch som Chicagodrottningen. När Mavis sjunger så lyssnar man. Det finns inte ett ord som känns förljuget eller onödigt. Det är hennes låtar, när hon sjunger dem.

Legenden om Mavis har blivit oskiljaktig från hennes röst. Även om jag är en aktiv förespråkare för att separera konstnären från konstverket så är det i fallet Mavis väldigt svårt. Det är svårt att inte tänka på den nästan 70 år långa karriär hon har bakom sig (på sina första inspelningar var hon endast åtta år gammal) och den kamp hon sedan dess har fört. Det är svårt att inte tänka på alla slag hon utkämpat i sitt liv när hon sjunger om behovet av förändring i låten Change. Och det är svårt att inte tänka på det faktum att Mavis marscherade med Dr King när hon idag, över 50 år senare säger att hon vill marschera till Vita huset och kräva en förändring. ”Hell I might even run for President” säger hon och möts av ett öronbedövande jubel. Men det finns en smärta i jublet. Smärtan i att vi inte har kommit längre än att Mavis ånyo vill marschera. Smärtan i att vi fortfarande behöver kräva en förändring.

Det går att ta på stämningen inne på Nalen, som är alltigenom kärleksfull. Jag kan inte komma ihåg senast jag såg en konsert där publiken mötte huvudpersonen med sådan vördnad och kärlek. Och Mavis är uppenbart rörd av responsen, och i slutet får hon kämpa mot tårarna.

Efter att den sista låten No More Crying tagit slut så fortsätter publiken att klappa och sjunga "We got work to do" i säkert fem minuter, i hopp om extranummer. Men det blir inget extranummer ikväll. Mavis has left the building. Det är tydligt när hon kämpar ner för trapporna efter 16 låtar att hon gett allt hon har. Mavis har sedan länge sagt nej till intervjuer under pågående turnéer, för att spara på rösten.

Vissa konserter vill man aldrig att de ska ta slut, och så känns det ikväll – men allt har ett slut. Nog blir det något av ett antiklimax när ljuset tänds efter spontankörens hyllning till Drottningen. Jag vet att det är girigt att be om mer efter en sådan kväll. Jag stör mig själv på paret som sätter ord på mina tankar i lämmeltåget ut, när de diskuterar hur tråkigt det känns att vi inte fick några extranummer. Vi talar ändå om en kvinna som har frälst oss ifrån ondo i över 70 år. Vad fan har vi gjort?


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA