x
78-åringen som klev ut på scenen och överraskade

Bob Dylan, Globen, Stockholm

78-åringen som klev ut på scenen och överraskade

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

(Arkivbild)

Jag hade ju bestämt mig för att inte se den kraxande kufen från Minnesota ännu en gång. Dylan brukar ju inte ge några bestående intryck, mer än att man kan konstatera att han har en enastående låtskatt, men en närmast patologisk idé om att riva ner och bygga om dem så att man sällan känner sig riktigt hemma. Lägg därtill en allt trasigare röst och ett flåsande munspel som är rätt påfrestande att lyssna på i längden.

Men som så ofta förr är det svårt att låta bli att ta chansen när legendaren kommer till stan, förutom att det kan vara sista gången man ser honom live. Denna gång väcktes min nyfikenhet av den intressanta (om än lite för långa) dokumentären Rolling Thunder Revue – A Bob Dylan Story av Martin Scorsese. Där får man se sångaren under en mytomspunnen turné i mitten av 70-talet – han är i sitt esse, med brinnande blick och en passion som sällan synts den här sidan sekelskiftet.

Dessutom görs en intervju med 78-åringen i nutid, där han på samma gång är finurlig, humoristisk, undflyende och gåtfull. Det är svårt att inte tänka på några berömda rader ur Nick Caves låt Red Right Hand: ”He's a god, he's a man, he's a ghost, he's a guru”.

Men det är på film. I Globen säger han inte ett ljud till publiken, utan bjuder bara på sina låtar, dock lite mer igenkänningsbara denna gång. Visst slaktar han både Like A Rolling Stone och Blowing In The Wind, kanske för att han sjungit dem säkert 3 000 gånger i sin karriär.

Men de flesta andra låtar framförs överraskande vitalt. Även Dylan är piggare än på länge. Han kliver till och med upp från sitt piano vid flera tillfällen, och jo, han tar faktiskt flera danssteg och sveper runt lite med mikrofonstativet.

Glädjande nog är också rösten i fin form, sällan låter den som savanntorrt gräs, utan har den berömda gnälliga skevheten så många av oss på plats kommit att älska. Och han har äntligen lärt sig att spela munspel. Det är snyggt, innovativt och följsamt.

Bandet är också smidigt och skickligt, fast det brukar de vara. Likaså är ljudet oväntat bra för att vara en arena, medan ljuset är smakfullt dämpat.

Bland kvällens höjdpunkter hittar vi främst nyare alster, som Scarlet Town, Can’t Wait och Love Sick. Men även äldre klassiker som Highway 61 Revisited och Gotta Serve Somebody genomförs med den äran.

Bara att konstatera att gubben fortfarande hänger med, och med tanke på att han alltjämt befinner sig på sin eviga turné, sökandes efter den heliga graalen, som han sa i dokumentären, så är det inte osannolikt att han dyker upp på våra breddgrader runt sin 80-årsdag. Och ja, jag kommer sannolikt vara på plats då med.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA