En arbetsseger

Junior Brielle, Lollapalooza, Stockholm

En arbetsseger

Recenserad av Johan Jacobsson Franzén | GAFFA

Klockan är 13.25 och portarna till Lollapaloozas festivalområde har nyss slagits upp. Folk i alla åldrar vandrar yrvaket omkring bland scenerna och funderar på sina nästa drag (lunch?, öl?, lunch och öl?). Under en plastmarkis får ett par vakter några sista förhållningsorder. Kidsen som delar ut reklamflyers utanför huvudentrén har fortfarande hopp i rösten. Någonstans i Stockholm är det kö till Billie Eilish pop up-affär.

Upp till bevis, Junior Brielle! Visa vad ni går för, Gabriel och David Röhdin!

Nu har ni framför er en sådan spelning som skiljer agnarna från vetet. Er 15 minuter långa hajp är officiellt över, men er framtid är fortfarande ett oskrivet blad. Är ni one hit wonders som Juvelen eller är ni här för att stanna som … Adolphson & Falk?

Klockan är 13.35 och plötsligt – utan förvarning – börjar en överstyrd syntversion av Bob Hunds Allt På Ett Kort att skräna ur Bay Stages högtalare. När den tystnat tar Junior Brielles egna Love vid och Gabriel och David kliver ut på scenen.

David fingrar på sin bas. Gabriel sparkar ut ett vattenglas i publiken.

Fem minuter senare – när Gabriel anstränger sig för att pricka tonerna i det aningen Take On Me-aktiga falsettpartiet i Fem I Fem – märker jag att håret på mina armar och ben står rakt upp och att jag har en tår i min vänstra ögonvrå.

Det var det värsta.

Ärligt talat trodde jag att Junior Brielle skulle sjabbla bort den här spelningen. Och jag hade knappast klandrat dem – att i princip öppna en festival inför en eftermiddagsdåsig publik måste vara ett otacksamt hästjobb. Men de visar sig vara kämpar. De kommunicerar med den tappra skaran som står och hänger på kravallstaketet. De gör sitt bästa för att nå ut. De drar dåliga vitsar (”Vet ni vad Yung Leans accountant heter? Yung & Ernst”). De poserar för kung och fosterland. De andas nytt liv i deras på skiva ibland aningen anemiskt pumpande syntpop.

En av konsertens bästa stunder inträffar halvvägs in, strax innan I Luften brakar igång. ”Är ni här eller?”, undrar David kaxigt. ”Jag blev lite osäker … (tyst) Närå.” Det där ”närå” är kanske det mest bedårande jag hört en svensk artist säga någon gång och det sätter ord på vad exakt det är med Junior Brielle som gör dem så bra – deras trygga, truliga folkhemsarrogans. Under deras kaxiga Liam Gallagher-ytor bultar hjärtan som bryr sig. Bakom allt deras prat om hur beräknande de är döljer det sig nästan studiecirkelaktiga viljor.

Klockan är 14.15 och Junior Brielle avslutar Säg Aldrig Ditt Namn, också känd som ”låten som lånat melodin från Kate Bushs Wuthering Heights”. Innan de hinner påbörja sitt sista nummer (Forever & Ever, kanske?) blir de emellertid bryskt avhysta av en scenarbetare. ”Vi får inte spela något mer”, fräser Gabriel. ”Jag hatar den här festivalen.”

Må så vara. Men vissa på den här festivalen gillar er, Junior Brielle. Ni hade chansen att imponera på mig och ni tog den. Vi ses i framtiden.

LÄS FLER RECENSIONER FRÅN LOLLAPALOOZA


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA