Rätt man på fel plats

Hurula, Lollapalooza, Stockholm

Rätt man på fel plats

Recenserad av Johan Jacobsson Franzén | GAFFA

Det är frestande att tänka sig Hurulas uppträdande på Lollapalooza som en slags infiltrationsverksamhet. ”Okej, jag tar den här konserten på Lollapalooza för verklighetens skull”, säger han till mig i mina drömmar (i vilka jag för övrigt alltid ser ut som en ung Ian Svenonius). ”Jag är säker på att många Lollapaloozabesökare inte vill att klassmedvetenhet och nattsvarta uppväxtskildringar från Luleå ska utgöra en del av deras festivalupplevelser. Men! Snubblar de förbi min scen den där fredagen i juni kommer jag att visa dem.”

Huruvida Hurula (och hans fyrapersonersband) lyckas infria mina påhittade föresatser är förstås omöjligt att svara på. En sak är dock helt säker – det är svårt att hitta egentliga fel på hans Lollapalooza-gig. Hurula har en extremt stark bakkatalog – när han är som allra bäst når han ju nästan upp i Cortex intensiva och desperata höjder – och han har inga problem med att plocka vitt och brett från den. Vi bjuds således bland annat på den aningen Pixies-aktiga Varje Ensam Natt (från EP:n Oss Är Allt), den episka 22 (från debutalbumet Vi Är Människorna Våra Föräldrar Varnade Oss För) och den nästan Ennio Morricone-grandiosa Järnvägsbron (från nya Klass). Oklanderligt. Detta sagt så går det inte att komma ifrån att Hurula och Lollapalooza är som olja och vatten. Vi snackar trots allt om en på pappret-medveten och dyr festival där överpeppade Tallink & Silja Line-nissar lottar ut kryssningar på löpande band, SAS EuroBonus-medlemmar har en egen VIP-ingång och en flådig Mercedes-Benz SUV (tror jag, jag kan ingenting om moderna bilar) står upphissad på en byggnadsställning. Som inramning till en röd, post-punkig Hurula-spelning lämnar sådant en hel del övrigt att önska (och en fadd smak i munnen). Misstanken om att den här konserten skulle lyft ännu ett par snäpp om den, säg, gick av stapeln på det oberoende kulturhuset Cyklopen är svår att skaka av sig.

Avslutningen – Inte Min Son, andraspåret på Klass – utgör i alla fall kvällens höjdpunkt. Hurula sliter toner ur sin gitarr och skriker den hudlösa refrängen (”det där är inte mitt barn/var kom han ifrån?/hur ska jag veta vad?/det där är inte min son”) som om hans liv hängde på det. Sedan, till tonerna av vinande rundgång, beger han sig ner till kravallstaketet och kramar om fansen på första raden. Ett minne för livet.

Sjukt snygg död-sparv-i-en-ring-av-taggtråd-backdrop, dessutom. Antar att det är Hurula som gjort förlagan till den.

LÄS FLER RECENSIONER FRÅN LOLLAPALOOZA


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA