x
Det här var ju inget rejv

Alma, Lollapalooza Stockholm

Det här var ju inget rejv

Recenserad av Jonathan Sindihebura | GAFFA

Den här recensionen börjar egentligen redan på tunnelbanetåget mot Ropsten. Röda linjen har färgats neongrön och en del av mig undrar om det är Almas fans som trängs i vagnen med mig, medan en annan del av mig vet rätt säkert att det handlar om 17-åringen från Kalifornien som tagit beslag på tonårshjärtan världen över. Det var länge sedan jag såg en så tydlig uniform för något som inte ens kan klassifieras som en egen musikgenre. Det finns något i estetiken som Billie Eilish populariserade som bäddar utmärkt för en korsbefruktning mellan de två grupper beundrare. Nu när jag står en bit bort från Bay Stage och kan se över publiken märker jag att det inte överlappar så mycket som jag hade trott. Det finns kanske en förklaring.
 
Radio- eller streaming-pop är inte längre präglad av de mest repetetiva och igenkännliga elektroegenskaperna som en gång härskade över alla listor, nu ska det gärna vara självblottande på gränsen till självnedvärderande texter med okonventionell arytmisk produktion. Trots många likheter mellan de två är Alma för ofta tyvärr fast i det tidigare och publikhavet dras just nu till Billie Eilish som är innovativ och bekväm i det senare.
 
Alma har ändå alla komponenter för att kunna vagga massorna med hennes musik, men något är det som gör att hennes pop inte når den nivån som den kan förväntas nå på en festival som Lollapalooza. Det kan förklaras med att klockan är kvart över tre och att hennes musik får en tafatt kontext på en stor festivalscen. Men det mesta går att förstå med hjälp av själva framträdandet.
 
Det positiva med att se Alma på scen är att inse att hennes raspiga röst låter stundvis bättre live än vad den gör i de rengjorda studio-versionerna. Speciellt hörs det här på ballader som Summer där det emotionella som slipats bort i produktionen kommer fram tydligare när hon sjunger dem till publiken. Hon visar sedan en annan sida av hennes tilltalande personlighet på Dye My Hair då hon verkligen blir ett kraftverk vars energi strömmar ut oavbrutet.
 
För det mesta lämnar många låtar känslan att mer finns att hämta hos Alma och att mycket av ärligheten faller bort i det inövade. Ett rejv där varje steg och mening är strukturerad, och där varje ton och slag som bandet spelar är noggrant uppbyggt, är förmodligen inte ett rejv. Mellansnacket gör inte saken bättre när hon introducerar var och varannan låt som om hon använde meme-formatet “That feeling when you ...”. Speciellt inte om situationerna inte är särskilt intressanta eller välutvecklade i dess beskrivning. Sa hon just oironiskt: "You know when you break up with someone and you’re single again? This next song is about that.”?
 

Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA