x
Trotsar ett stundvis uselt ljud

Travis Scott, Lollapalooza Stockholm

Trotsar ett stundvis uselt ljud

Recenserad av Jonathan Sindihebura | GAFFA

Det kan argumenteras att det Travis Scott gör på scen och det de flesta av oss gör i publiken just nu är precis lika ansträngande. Men först ett hyllningsbrev till ett par föräldrar. 
 
Floder med bläck har spillts för att beskriva de många nackdelar som är resultatet av att föräldrar till varje pris försöker se till att barn inte hamnar i fara, hur betydelselös denna fruktade fara än må vara. När målet däremot är att se till att ens barn får uppleva Travis Scott live, då är pedagogerna överens om att det får curlas. Det handlar alltså om vad jag antar är en man och en kvinna vars son vill vara med i denna mosh pit en stund. Sonen ser väldigt ung ut, förmodligen inte en dag äldre än tio år gammal, inte ett hårstrå längre än 150 cm lång. Även han har dock förstått och tagit till sig hela poängen med det Travis står och skriker i upptrappningen till Goosebumps; han är eller blir i stunden orädd och redo att röja. Paret knuffar sig på något sätt fram och drar med sig killen från publikens utkant för att komma närmare stormens öga. Och röja får han göra i några minuter, tills vågorna i publikhavet blir lite väl kraftiga och föräldrarna som har stått och vakat drar honom försiktigt men bestämt tillbaka.
 
Vilken upplevelse för ungen. He survived the rodeo som Travis fans kallar det när man får uppleva en av hans konserter för första gången. Och föräldrarna förtjänar nästan ett hederspris, det de gjorde må ses som ett artificiellt sätt att ge deras son en upplevelse men samtidigt var det för honom inget mindre än en initiering. Det han fick uppleva var ett smakprov av hur den mest omtyckta genren av hiphop just nu upplevs live, och att den är så subversiv, anarkisk men ändå så populär är något av ett under. 
 
Rapparen från Houston är på egen hand, utan överdrift (gör din research om du tvekar), anledningen till att nya kullens rappare har moshpits, stagediving och genuin destruktiv energi som kanske till och med har förmågan att torka en farbrors kinder som begråter rockens långsamma död. Många som spelar upp dessa typiska rock- och punk-egenskaper gör det bara på ett fåtal utvalda låtar under ett set. Travis Scotts rodeo snurrar däremot konstant, på olika växlar men ändå oavbrutet, under de dryga 75 minuterna han står på festivalscenen. Det är en rätt unik upplevelse som använder eld och påkostade scenkonstruktioner enbart som kryddor; det är Travis och hans låtar som står i det skarpa fokuset och när han kommer in på det rätt lugna introspåret Stargazing är vi redan i fullständig rullning.

Att gå på en av hans konserter handlar inte så mycket om att lyssna på honom och det är väl tur ikväll när Lollapaloozas ljud bäst beskrivs som bristfälligt. Beroende på var man står i publiken eller vilken högtalare man står närmast så kan man höra någon skrika “vilken låt är det här?”; en av de konstigaste frågorna jag har hört mitt i en mosh. Antingen tar vocoder-effekterna över så mycket att man inte hör något annat eller så hör man inte sångarens röst för att basen översvämmat allt. Det är dock en festival utomhus och det kunde ha varit värre med tanke på den komplexa och ständigt skiftande sång-produktionen som artisten är känd för.

Det märks att namnet Travis Scott har nått en bredare publik sedan Astroworld och det är glädjande att se att han gjorde det med hjälp av hans mest slipade men fortfarande okonventionella verk. Can’t Say, No Bystanders och såklart Sicko Mode är låtar gjorda för att sjunga sig hes och svettig till och det är exakt det både vi i publiken och han, en av världens största unga artister gör just nu, på nästan lika intensiva nivåer.

LÄS FLER RECENSIONER FRÅN LOLLAPALOOZA


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA