Utsökta låtar, utsökt extramaterial

Foo Fighters, Lollapalooza, Stockholm

Utsökta låtar, utsökt extramaterial

Recenserad av Johan Jacobsson Franzén | GAFFA

Kan du bevara en hemlighet? Det här var mitt första Foo Fighters-gig.

Dock känns det som att jag sett dem flera gånger om. Gud vet exakt när det var som jag låg på ett studentlägenhetsgolv och läste Alternative Press-skribenten David Daleys referat från Foo Fighters spelning på Cirkus i Stockholm 1995 (”[a] stage diver loses a sneaker onstage ... Grohl, legs spread in a heavy metal pose, fingers flying, crouches and surveys the wreckage ...”). Men jag vet i alla fall med bestämdhet att jag slukat dussintals recensioner av Foo Fighters-konserter sedan dess. Dessutom kollar jag med viss regelbundenhet in YouTube-klipp med Foo Fighters-på-scen-innehåll (Foo Fighters - Something From Nothing - Live At Glastonbury Festival 2017 får mig exempelvis alltid på gott humör).

Så jag blir inte särskilt förvånad över hur bra Foo Fighters är ikväll. Allt jag någonsin förväntat mig – allt jag någonsin drömt om – slår in.

Det jag framför allt kommer att minnas av Foo Fighters på Lollapalooza är (om uttrycket tillåts) extramaterialet – det vill säga mellansnacket, överraskningarna, publikkontakten, allsången, de speciellt inbjudna gästerna, de orepeterade ögonblicken ... Visst, det kan tyckas som en diss – det är ju trots allt ofta låtarna som spelas som gör en konsert – men jag ser det inte så. I grund och botten handlar förstås Foo Fighters om deras musik – om deras amerikanska, melodiska, dynamiska, alternativa rock. Sakerna runt omkring deras musik är dock en stor anledning till att man känner en samhörighet med dem, att man vill uppleva dem live om och om igen. Foo Fighters är helt enkelt mer än ett band, de är ens vänner. Du ser Dave Grohls väna fejs på en gigantisk LED-skärm och du tänker ”Tjena Dave, läget? Har du druckit något kaffe idag då?”. Att Dave sedan sjunger suveräna versioner av bland annat Monkey Wrench, Everlong, Best Of You, The Sky Is A Neighborhood, My Hero och La Dee Da är liksom grädden på moset.

Dock är det inte helt lätt att sålla ut höjdpunkten bland extramaterialet. Är det när ortopedläkaren/mannen som fixerade Daves fot den där gången på Ullevi/Foo Fighters-fanet Johan Sampson lyftes upp på scen i My Hero? Är det när Dave stolt lyfter upp sin näst äldsta dotter Harper så att hon kan se publiken? Är det när Dave stolt ”avslöjar” att Violet, hans äldsta dotter, ingår i den tre kvinnor starka kören som då och då sjunger bakom honom? Är det när Dave håller ett tal om att hans tre döttrar en dag kommer att ta över Foo Fighters? Är det när Jane's Addiction- och Lollapalooza-grundaren Perry Farrell framför en (sjukt osvängig) version av Been Caught Stealing? Är det när Taylor Hawkins och hans trumset hissas flera meter upp i luften (nej, det är det vid närmare eftertanke inte). Är det när Rami Jaffee lägger av keyboardsolo som är så hysteriskt och new age-igt att Dave utbrister ”Vad i hela ...”? Eller är det när Pat Smear förevisar sin Hagström-gitarr?

Svårt, som sagt. När detta skrivs ligger i alla fall Johan Sampson i ledningen.

Hoppas nu bara att Foo Fighters snart kommer tillbaka till Sverige. Med tanke på att de har en ny platta på gång är det långt ifrån omöjligt. Vi ses längst fram, då.

LÄS FLER RECENSIONER FRÅN LOLLAPALOOZA


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA