Kampanjen för riktig rock rullar vidare

Greta Van Fleet, Lollapalooza, Stockholm

Kampanjen för riktig rock rullar vidare

Recenserad av Johan Jacobsson Franzén | GAFFA

Det finns, tycker jag mig ha förstått, två typer av människor här i världen: De som älskar att den unga Frankenmuth, Michigan-kvartetten Greta Van Fleet låter som Led Zeppelin och de som hatar att den unga Frankenmuth, Michigan-kvartetten Greta Van Fleet låter som Led Zeppelin.

Och aldrig mötas de två, som Rudyard Kipling skrev en gång.

Personligen pendlar jag – våg som jag är – fram och tillbaka mellan dessa två läger. 70-talsrock-Johan – som sett Richard Linklaters film Dazed And Confused ungefär 15 gånger och som gärna hinkar ett par bärs till Black Oak Arkansas LP High On The Hog (1973) – får något ömt i blicken när han tänker på Greta Van Fleet. Men Musikjournalist-Johan – som fortfarande stör sig på att Led Zeppelin en gång i tiden försökte komma undan att betala låtskrivarroyalties till bland annat Willie Dixon och Howlin' Wolf – anser att Greta Van Fleet till syvende och sist är en blek kopia av en grupp som lånade väldigt mycket från andra.

25 minuter in i Greta Van Fleets spelning på Lollapalooza har Musikjournalist-Johan fått så mycket vatten på sin kvarn att hans skor är metaforiskt dyngblöta. I sitt anteckningsblock skriver han frenetiskt superpretentiösa saker som ”Är Greta Van Fleet en postmodern konceptkonstellation hopsatt av popesteten Mike Alway? Inga 90-talister kan vara så här mycket rock på riktigt”, ”Är det alltså meningen att storbildsskärmarna ska vara i svart-vitt? Varför inte köra sepiatonat när ni ändå håller på?” och ”Nog för att man måste vara en benhård och övervintrad new romantic-snobb för att inte smittas av spelglädjen som alla medlemmar i Greta Van Fleet visar upp, men var sjutton är låtarna?”.

Men knappt har Musikjournalist-Johan satt punkt under det sista frågetecknet förrän Greta Van Fleet växlar bort från de högoktaniga riffrocklåtarna som inledde deras set (The Cold Wind, Safari Song, Black Smoke Rising, Highway Tune) och istället smyger igång Flower Power … och genast börjar 70-talsrock-Johan att digga. Äntligen lite dynamik! Plötsligt några intresseväckande melodier och arrangemang! Far out!

Ungefär 25 minuter senare känner emellertid även 70-talsrock-Johan att det blivit lite för mycket av det goda. Där första halvan av den här konserten bestod av Greta Van Fleets Black Dog-aktiga låtar består nämligen den andra halvan nästan uteslutande av Stairway To Heaven-minnande opus (nämnda Flower Power, Labi Siffre-covern Watch Me, Black Flag Exposition). Ett mycket märkligt upplägg.

Med avslutande When The Curtain Falls återvänder i alla fall Greta Van Fleet till rakt-på-sak-dängornas land igen. Musikjournalist-Johan och 70-talsrock-Johan lyssnar emellertid bara på den med ett delat halvt öra, de är upptagna med att diskutera om Greta Van Fleet räddat rocken och/eller är rockens framtid. Vid denna sajts pressläggning hade de bara lyckats enas om att det är härligt med band som Greta Van Fleet – band som högaktningsfullt struntar i vad som är trendigt, band som spelar musiken de älskar.

LÄS FLER RECENSIONER FRÅN LOLLAPALOOZA


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA