Allt är John Mayers fel

Jacob Banks, Lollapalooza, Stockholm

Allt är John Mayers fel

Recenserad av Johan Jacobsson Franzén | GAFFA

Har du sett The Rutles – All You Need Is Cash (1978), Monty Python-mannen Eric Idles bitvis briljanta/superskojiga mockumentär om The Beatles?

I sådant fall minns du säkert The Narrators (Idle) sökande efter ”det svarta ursprunget till Rutles musik” i allmänhet och hans intervju med den Slim Harpo-aktige Louisianabon Blind Lemon Pye (Jerome Greene) i synnerhet. ”Allt jag vet har jag lärt mig av The Rutles”, konstaterar då Blind Lemon Pye sakligt till The Narrators stora förvåning. ”Jag jobbade på järnvägen i 30 år eller mer tills jag hörde The Rutles och då bestämde jag mig för att 'det där är min typ av musik'. Så jag lämnade järnvägen och blev musiker … och jag har svultit ända sedan dess.”

Faktumet att engelsk-nigerianen Jacob Banks angett den kritvita singer-songwritern John Mayers synnerligen tafatta bluesrockballad Slow Dancing In A Burning Room som anledningen till att han blev R&B/soul-sångare får mig att tänka på ovanstående Blind Lemon Pye-scen. Missförstå mig rätt – jag är otvetydigt för alla sorters korsbefruktningar och kulturella utbyten. Men hur i hela friden har John Mayer (av alla människor) kunnat utgöra katalysator till ett MOBO Awards-belönat konstnärskap? Jag får inte ihop det. Snacka om att gå över ån efter vatten. Outgrundliga äro smakens vägar.

Jacob Banks uppträdande på Lollapalooza Stockholm väcker än fler frågor, varav den största och mest angelägna är ”Kan ingen sparka gitarristen Francois Fanaso?”. Jag har absolut inget emot att artister arrangerar om sina låtar live – däremot har jag något emot artister som arrangerar om sina låtar fel. Och musikhögskoledistade elgitarrer är väldigt, väldigt sällan vad R&B/soul-låtar behöver. Så varför har Banks släppt in dem i sina konserter?

Ta Love Ain't Enough, till exempel. På Banks ofta väldigt trevliga debutskiva Village (Interscope, 2018) är den ett smärre under byggt av Jesus Walks-aktiga kedjegängsrytmer, gospelpianon, UK Garage och dub. På Lollapalooza drunknar den dock under ett lager av … rock. Eller ta singeln Chainsmoking, som beskrivits som ”Gritty soul with a future stomp” av Clash Magazine. Att lägga till ett ”inlevelsefullt” gitarrsolo till den är bara onödigt.

Under en av Fanasos värsta excesser gör till och med ett par tjejer i publiken djävulstecknet.

Inte heller är Banks främsta tillgång – hans enormt kraftfulla och skönt sluddriga basröst – hundraprocentig den här eftermiddagen. Då och då känns den till och med lite forcerad, kanske särskilt under (den onödiga) Coldplay-covern Fix You. Mycket tråkigt.

När Banks går av scenen drar jag mig undan till ett skuggigt hörn och lyssnar på några väl valda spår från Village i hörlurar – en slags exorcism. Därefter bestämmer jag mig för att skylla hela den här fadäsen på John Mayer.

LÄS FLER RECENSIONER FRÅN LOLLAPALOOZA


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA