x
Skruvad syntpop med gitarrmangel

Ulver, Roskilde Festival 2019

Skruvad syntpop med gitarrmangel

Recenserad av Jesper Robild | GAFFA

2018 släpptes Jonas Åkerlunds Lords Of Chaos – ett dokument av 90-talets norska black metal-scen i Hollywood-format. Medlemmar i band som Mayhem och Emperor är ökända än idag för att ha bränt ner stavkyrkor, blåst skallen av sig och knivhuggit ihjäl varandra. Någonstans i bakgrunden fanns Ulver. Ett musikkollektiv som idag är så långt ifrån Åkerlunds skildring att få människor ens skulle gå på skämtet att det är samma band – i någon mening – som står bakom musiken.

De är nog ganska trötta på att 25 år gamla skivor fortfarande är det som definierar dem i vissa människors ögon. Och live gör de saken ännu tydligare – majoriteten av diskografin ignoreras. Precis som på förra årets gig på Kägelbanan utgörs setlisten helt och hållet av material från den skeva syntpoppen på The Assassination Of Julius Caesar och EP:n Sic Transit Gloria Mundi. Bara Angelus Novus och Frankie Goes To Hollywood-covern The Power Of Love stryks.

Sättningen för det tidiga kvällsgigget på Roskildefestivalens första dag hör inte heller till klassisk rocktradition. Anders Møller sitter med keps och tre streck-hoodie bakom sitt trumset, Lars Pedersen sköter slagverk i solglasögon och Stian Westerhus i hatt ömsom smeker, ömsom misshandlar sin halvakustiska gitarr medelst pedaler, fiolstråke, iPad och lite allt möjligt. Längst bak sitter ytterligare två gamla rävar och sköter mixerbord, syntar, datorer, turntables och allt som är motsatsen till hårdrockig utrustning.

Kristoffer ”Garm” Rygg, kärnmedlem sedan dag ett, har alltid framstått som en ganska dyster typ. Bara en sådan sak som knoggadden HOPE LESS. Inte ens Assassinations skruvade men ändå melodiska och dansanta pop brukar rå på honom. Men Roskilde gör uppenbarligen något med honom. Vare sig det är solljuset eller gensvaret verkar Rygg ha sällsynt roligt. Han ler flera gånger, dansar, gör någon sorts hiphop-gester i takt till sina ord och manar till allsång.

Men showen tillhör i stort sett Stian Westerhus, på gott och kanske lite ont. Mannen kan kräma helt omöjliga ljud ur sitt instrument – fascinerande att belyssna och beskåda. Materialet gör sig oväntat fantastiskt för att laborera med i liveformat, men när en vägg av kakafoni dränker allt i sin väg blir det något komiskt. Møller och Rygg hör inte varandra (ja, gitarren dränker trummorna). De skakar flinandes på sina huvuden under det avslutande crescendot i Rolling Stone – ren rutin som räddar dem. Detsamma gäller Coming Home, som dras ut till närmre 20 minuter i en utsträckt orgasm av mörk house, drone och noise. Men vafan, vem vill att en konsert ska vara som att lyssna på skivan?

Måhända förtar solljuset lite av atmosfären, men gällande framförandet är det bara onödigt att klaga. Fantastisk musik som borde tilltala folk nog för att fylla en större scen nästa gång.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA