x
Glatt och gubbigt

Bob Dylan, Roskilde Festival 2019

Glatt och gubbigt

Recenserad av Jesper Robild | GAFFA

När jag föddes var Robert Zimmerman 50 år. Han är knappt två år yngre än mormor Gertie, som visserligen är pigg och glad 2019 – men jag har svårt att se henne göra trehundra konserter om året sedan 1965-isch. Det är en gammal, fårad superikon som bjudits in som det obligatoriska gubb-dragplåstret. En man med så mycket historia att det blir enklast för undertecknad att ta avstamp i hans senaste möte med Dylan. Två konserter i Malmö för åtta-tio år sedan.

De gångerna var det bitterheten själv som besökte Skandinavien. Någon som inte riktigt såg ut att vilja vara där, dold bakom hatt och solglasögon. Hes sång och framförande som gjorde låtarna oigenkännliga. Visst, har en spelat All Along The Watchtower fyra tusen gånger går det väl bra att arra om lite, men det ska ju helst inte låta dåligt.

Gällande ovan nämnda gliringar gör Dylan, fantastiskt nog, bättre ifrån sig på så gott som samtliga punkter. 78 år gammal. De djupa fårorna i ansiktet får sällskap av ett brett leende som håller i sig konserten igenom. Det är något med Roskildestämningen, eller hur?

Ackompanjerad av ett gäng yngre (typ 60-årsåldern) förmågor i silverkavajer framförs ett inte så snålt set på 90 minuter. Nobelpristagaren sitter visserligen bakom en flygel 99% av konserten och säger inte ett ord, men verkar nästan lika pigg som mormor trots ett snäppet hårdare leverne.

Glädjen smittar av sig och genererar nästan pluspoäng, men låter det bra? Antingen får vi se till förmildrande omständigheter, som födelseår och ”bättre än Malmö i alla fall” – eller till huruvida det faktiskt är njutbart. Röstkvaliteten peakar i låt nummer två, It Ain’t Me Babe, och pipan är helt död när det är dags för extranummer. 17-åringen bredvid mig snackar om hur Blowin’ In The Wind är hans absoluta favoritlåt. Ingen av oss känner igen den förrän, säg, tre minuter in.

Bandet verkar ha gått in för en rockigare approach med driviga versioner av Like A Rolling Stone, Love Sick och Thunder On The Mountain. Inte så tokigt, men rockigt är relativt. Det här är pensionärsvarianten av adjektivet – med dansbandsvarning på kompbandets uniformer. Och om inte Dylan hade varit Dylan hade det här knappast fått utrymme på norra Europas största festivalscen.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA