x
Genuin thrash metal-glädje

Testament, Roskilde Festival 2019

Genuin thrash metal-glädje

Recenserad av Jesper Robild | GAFFA

Ännu en något märkligt placerad spelning. Bay area-thrashens mest underskattade (nåja, sett till kommersiella framgångar) metalmaskin drar visserligen mycket folk, men Arena-tältet förblir halvtomt första halvan av spelningen. Å andra sidan skulle det kunna ses som ett genidrag – det går ju inte att få till en wall of death om publikhavet är för tätt packat.

Det är över 20 år sedan Testament senast besökte Roskilde. Den här gången kommer de med en superuppställning – originalmedlemmarna har sällskap av två meter långa Steve Di Giorgio på bas och legosoldaten Gene Hoglan på skinnpisk. De som var med förra gången ser minst sagt glada ut över att vara tillbaka. Chuck Billy framträder med sitt sedvanliga, avkapade mickstativ – perfekt för luftgitarr. Tydligen har han aldrig sett en så stor circle pit till Electric Crown som väl får räknas som bandets pophit. Danmark levererar.

Visserligen har Testament en något tunnare diskografi än vissa av sina kollegor, men sett till kvalité är det ändå högst märkligt att de hamnat utanför The Big Four. Redan i den vågade öppningen med material från färskare Brotherhood Of The Snake och The Formation Of Damnation visar de hur pass starkt material de ändå sitter på. Vi får en exklusiv Low, thrash metals anthem numero ett i form av Into The Pit och naturligtvis The New Order, The Preacher och Disciples Of The Watch. Låtar som får 90 % av Metallicas diskografi att framstå som skräp från ett demoband.

Det högklassiga stannar inte vid att Eric Peterson råkar ha skrivit bra låtar – av kollegorna är det i stort sett bara Slayer som kan mäta sig med Testament som liveakt. Nämnde gitarrist är överallt med huvudet i konstant gung, fint kompletterad av Alex Skolnicks kontrasterande pretty boy-look med linne och grå hårlock. Killarna är i perfekt symbios, riff och shred avlöser varandra och egentligen är det ingen medlem som får mindre rampljus. Och vilken shredding sen – Skolnicks soloutflykter får Kirk Hammet att framstå som en sjuåring på Guitar Hero.

Eftermiddagsmetalspelningen innehåller nästan allt som en eftermiddagsmetalspelning behöver: hundratals människor runttumlandes i en circle pit, briljant framförande, kilovis med glädje och vacker kemi mellan band och publik. Smolk finnes tyvärr i form av uselt ljud stora delar av konserten. Framförallt draget att lägga gitarrerna i varsin kanal var kanske ingen jättebra idé.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA