x
Cool, coolare, coolast

Robyn, Roskilde Festival 2019

Cool, coolare, coolast

Recenserad av Jesper Robild | GAFFA

2010 gjorde Robyn en kvällsspelning på Roskildefestivalens näst största scen. Med sig hade hon den färska Body Talk-trilogins smörgåsbord av självklara poplåtar och den glödande karisma som aldrig tycks dö. Någonstans strax därefter blev det ganska tyst om henne. Den halvhemliga comebacken med Honey skedde först efter ett åtta år långt albumuppehåll. Många andra artister hade garanterat försvunnit i glömska efter en så lång frånvaro. Robyn belönas (bland mycket annat) med de största bokstäverna på Roskildes affischer och en speltid klockan 01:00 på Orange. Egentligen finns det inte mycket kvar att bevisa, men en comeback är en comeback. Ett huvudaktuppdrag på Roskilde är ett huvudaktuppdrag på Roskilde.

Scendekoren påminner mer om en teaterföreställning än en inramning på en festivalspelning. Allt går i vitt. Ett vitt skynke hänger från aluminiumbalkarna och gungar i vinden. En vit hand med för många fingrar står helt självklart som ett monument bakom trummorna.

Publikhavet är så fullt av förväntan att det först är knäpptyst när det vitklädda kompbandet gör entré. Robyn marscherar ut. Ingen artist har någonsin varit så iskallt stencool på en av Europas mest ikoniska festivalscener framför, tja, åtminstone 50 000 människor. Under stora delar av inledande Send To Robin Immediately står hon som en sfinx och blickar ut i natten. I den suggestiva Honey förekommer leenden och försynta rörelser. Sedan exploderar Indestructible i en urladdning så effektfull att klockorna går baklänges. Därefter är Robyn en graciös och lekfull dansmaskin i alla tänkbara kroppsställningar konserten igenom.

Med sin tunga tonvikt på beats skiljer sig Honey väsentligt från den mer lättillgängliga Body Talk, och resterande diskografi för den delen. Robyn har gjort revolution mot sig själv, och här väver hon sömlöst ihop rikligt med nytt material med sina äldre nummer. Den självklara albumfinalen (och varför inte konsertditot?) Ever Again fungerar på något märkligt vis hur klockrent som helst 20 minuter in. Be Mine hottas upp med dansant baktakt. Huvudpersonen löses av med ett dansnummer och dyker upp i vad som närmast liknar en matadorutstyrsel. Visuell dissonans, vacker och väldesignad in i minsta detalj.

Och musiken kränger minst lika mycket. Flamencobalett övergår i totalfläskigt house-rejv med La Bagatelle Magique-singeln Love Is Free som i sin tur smälter samman med en pansarvagn till Don’t Fucking Tell Me What To Do. Robyns nackmuskler är i perfekt symbios med varje ”kickdrum”. Robyn är cool, coolare, coolast. Och då har vi fortfarande inte kommit till finalen, hämtad från topp fem mest spelade på Spotify.

Publiken ges första refrängen i Dancing On My Own och volymen är hisnande. "I'm right over here, why can't you see me" – texten är ju inte särskilt pepp men skapar något vi kan döpa till auditiva leenden. Hjärtekrosstemat når ännu en klimax i Missing U. Och en till i Call Your Girlfriend. Syntsolo och konfetti. Gränslös publikeufori. Superlativ, superlativ.

Jag kan inte minnas när jag senast delade ut ett maxbetyg i GAFFA, men om inte det här är så bra en arenakonsert blir så vet jag inte vad sexorna ska vara till för.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA