x
Stabil goth- & pop-cocktail

The Cure, Roskilde Festival 2019

Stabil goth- & pop-cocktail

Recenserad av Jesper Robild | GAFFA

Konserter med ett av 2019 års nytillskott till Rock & Roll Hall Of Fame handlar inte direkt om överraskningar. Inte utöver lite laborerande med setlisten – som ändå alltid består till minst 50% av måste-låtar. The Cure har imponerande många av det slaget.

Det är känt sedan länge att det ska spelas så länge som det bara är möjligt, vilket åtminstone på pappret inte är helt fel för ett superfan. Kanske inte superlämpligt som sista huvudakt på en åtta dagar lång, regning festival. Många biter ihop, men mot extranumren är det inga större problem att ta sig så långt fram som tio meter från främsta kravallstaketet. Trots naturlig förklaring är det aldrig kul när publiken tunnas ut.

Nå, det handlar alltså inte om att det ska vara jättestimulerande eller spektakulärt. Det är fem gubbar som ser roliga ut och spelar rikligt med riktigt bra låtar rakt upp och ner. Ja, förutom den obligatoriskt utdragna A Forest naturligtvis.

Simon Gallup är en äldre tvilling till Mike Dirnt med festivalens sjukaste hockeyfrilla. Roger O’Donnell står känslolös som en gargoyle och fryser i halsduk. Jason Cooper lämnar inga bestående visuella intryck och nyaste tillskottet, Bowies gamla följeslagare Reeves Gabriels, ser ut som en busschaufför. Robert Smith blir allt mer lik en tant från någon realityshow med sitt utsmetade smink och sin brandfarliga frisyr. Fortfarande en burk hårspray om dagen, minst.

The Cure har åtminstone med sig en subtilt läcker ljusshow, festivalfinalen till ära. Texten i Lullaby lyfts fram av en film med spindlar och under In Between Days sveper Bat Signal-liknande ljuspelare över festivalområdet. På framförandefronten gör de riktigt bra ifrån sig, inte minst rytmsektionen håller publiken i ett stadigt grepp. Smiths röstklang är imponerande välbehållen, däremot tenderar han att virra bort sin artikulering. Två exempel, Friday I’m In Love och One Hundred Years, bärs istället av de på andra sidan scendiket.

Om jag inte misstar mig framförs alster från samtliga album bortsett från debuten och 4:13 Dream. Fokus ligger något på det poppigare materialet, å andra sidan väljs helt rätt låtar från diskografins svagare punkter som Seventeen Seconds och Kiss Me Kiss Me Kiss Me. Sedan är det synd att klaga, men visst blev vi utlovade tonvikt på Disintegration? Halva plattan räcker långt, men både titelspåret och Plainsong uteblir.

Det faktum att undertecknad trotsade förkylning, feberyra och allmän festivaltröttma för att stanna en hel spelning med ett band känt för att dra av minst 25 låtar måste ändå ses som ett gott betyg. The Cure är ett stabilt liveband, Robert Smith är en karismatisk, älskvärd frontman och bara trycket i The Walk och gothmörkret i Fascination Street är nog för att inte lämna någon nämnvärd bitter eftersmak.

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA