x
Tolv år är en alldeles för lång tid

The Essex Green, Hus 7, Stockholm

Tolv år är en alldeles för lång tid

Recenserad av Tommy Juto | GAFFA

(Arkivbild)

Utanför Hus 7 står två DJ:s och maler beats som stundom läcker in i lokalen, men det får gå ändå när gamla indiebekanta är på återbesök. Av alla de band som bär kopplingar till Elephant 6-kollektivet har The Essex Green alltid tillhört de mer städade. Jämfört med The Olivia Tremor Control eller Circulatory System har de känts som den till ytan mer ordningsamma storasystern i syskonskaran, men som likväl smet ut i skogen och tjuvrökte medan de andra var fullt upptagna med att testa om gräs går att sätta eld på med hjälp av solen genom förstoringsglas.

De överlever nog ett eller annat störningsmoment även ikväll.

Tolv år är en lång tid utan album, så när Sascha Bell, Christopher Ziter och Jeff Baron äntligen hittade tillbaka till varandra efter ett icke tidsbestämt uppehåll och släppte förra årets Hardly Electronic var det inte utan att man undrade om kemin bestod. Tvivlen visade sig vara obefogade, låtarna på albumet var bland de starkaste de åstadkommit och en handfull nya fanfavoriter var födda.

Samspelet mellan Bells och Ziters röster ger bandet en dynamik man ofta förknippar med andra akter som växlar mellan manlig och kvinnlig sång, exempelvis Belle and Sebastian och The New Pornographers, band som även de besitter en osviklig förmåga att ständigt skriva den sista smarta popsången innan de ställer allt på ända genom att skriva den igen. Och igen.

Don't Leave It In Our Hands var en av 2018 års absolut bästa låtar och skäms inte för sig jämsides med klassiker som The Late Great Cassiopia och Don't Know Why (You Stay). Med sitt maffiga basriff gör de även New Orders Age Of Consent till en smakfull cover.

Maffigast av allt är ändå Jeff Barons episka, täta lugg. Han för en ojämn kamp mot något som liknar en ridå och som till slut vinner på poäng varpå Baron kapitulerar så till den grad att han ideligen böjer upp eller ned nacken för att överhuvudtaget hitta en strimma sikt.

Visst, det var bara tre år sedan de sist var här och spelade, men ska vi hoppas att det inte dröjer tolv år till nästa album nu när de hittat sin mojo igen?


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA