x
The Cure: Pornography

The Cure
Pornography

KLASSIKERN: ”Det spelar ingen roll om vi alla dör”

GAFFA

Album / Fiction
Utgivning D. 1982.05.04
Recenserad av
Jonatan Södergren

Slagsmål, syratrippar och mardrömmar. Pornography är ett mästerverk men det krävdes en del blod, svett och hopplöshet. GAFFAs Jonatan Södergren skriver om ett av pophistoriens mörkaste album.

Det första en bakfull Robert Smith sa när han träffade sin barndomshjälte David Bowie på 90-talet var: ”Vi kan åtminstone komma överens om att ingen av oss har gjort något bra sedan 1982.” Det är lätt att föreställa sig honom där, melankolisk och med samma sardoniska leende som det virala ”meme” där en överentusiastisk TV-reporter under Rock & Roll Hall Of Fame-ceremonin tidigare i år utbrister ”Are you as excited as I am?” varpå han rätt och slätt svarar ”By the sound of it, no …”

“Jag visste att det här var slutet”

1982 var året då The Cure, i skuggan av Ian Curtis självmord, släppte sitt mörkaste och mest banbrytande album hittills i karriären. ”Jag ville ge upp. Först skulle jag säga ’fuck off’ och sedan skulle vi splittras”, berättar Smith. ”Oavsett vad som hände efteråt skulle jag åtminstone ha lämnat ett avtryck. Samma ögonblick som vi påbörjade Pornography visste jag att det var slutet.”

Så med den kontroversiella titeln och den minst sagt nihilistiska öppningsraden ”It doesn’t matter if we all die” banades vägen för den genre vi idag kallar goth. Det räcker med att ta en glimt på samtida band som Drab Majesty, Kælan Milka eller She Past Away för att förstå albumets tidlöshet och inflytande än idag. Sprungen ur lika delar desperation och galenskap kretsar det kring samma kärna som vuxit sig tajtare – en kärna bestående av Lol Tolhursts mantraliknande trummor, Simon Gallups atonala basgångar samt Robert Smiths avgrundsvrål och effektdränkta gitarrslingor. Ändå är det långt ifrån lika minimalistiskt som de två föregående albumen – Seventeen Seconds och Faith – vilka tillsammans med Pornography utgör en slags doom and gloom-trilogi innan de började flörta med mer lättillgänglig popmusik med låtar som Let’s Go To Bed, The Lovecats och The Walk.

“Jag ville göra ett fruktansvärt album”

Redan under demoinspelningarna infann sig en dålig stämning inom bandet. I synnerhet eftersom Simon Gallup hade på känn att Smith snart skulle lämna The Cure för Siouxsie And The Banshees, där han tidigare extraknäckt som gitarrist. Stämningen ”lättades” upp genom att droppa syra och vandra runt och hallucinera på Londons gator. Atmosfären blev knappast bättre under själva albuminspelningarna på RAK Studios. Tanken var att de skulle ha jobbat med Kraftwerks producent Connie Plank, men han dog innan de kom till skott. Valet som producent föll istället på Phil Thornalley, som senare skrev 90-talsplågan Torn av Natalie Imbruglia; dels eftersom de gillade vad han hade gjort med Psychedelic Furs, men främst eftersom han var ett ungt ansikte och Robert Smith hade blivit alltmer besatt av ungdom. ”Phil var så trevlig mot mig och jag var så hemsk tillbaka. Det var fel av honom att vara så trevlig när jag var allt annat. Jag ville göra ett fruktansvärt album och han var skeptisk till mitt gitarrsound. Det var meningen att det skulle låta dåligt!”

Besatt av mentalsjukhus

Under inspelningen flyttade bandet mer eller mindre in i Fictions skivbolagskontor och dygnsrytmen blev allt mer vriden. De lämnade lägenheten runt tio på kvällen för att gå till puben innan de vinglade in i studion, där de sedan konsumerade olika substanser och arbetade hela natten igenom. På morgonen, när Kim Wilde som spelade in i rummet intill var på väg till sitt, var The Cure återigen på väg till puben. ”Det hade gått lite överstyr”, skriver Lol Tolhurst i sin nyligen utgivna självbiografi Cured: The Tale Of Two Imaginary Boys. ”I ena hörnet av studion hade vi byggt ett berg av tomma ölburkar. Det blev en del, efter ett tag kunde du helt och hållet gömma dig bakom dem.”

En ohälsosam inklination mot mentalsjukdom utblandat med konstant festande bland ett berg av tomma ölburkar drev bandet till randen av galenskap, men det var också receptet för det mest hopplösa album världens deppigaste band någonsin släppt. Under de senaste turnéerna hade Robert Smith dessutom blivit besatt av mentalsjukhus, i synnerhet tanken på vad som skulle hända om han själv skulle bli inlagd. ”Jag funderade över hur min existens hade sett ut, hur jag hade blivit behandlad. Det hade kunnat hända mig. Istället för att sjunga inför en publik hade jag sjungit mot en vägg.”

Samplar porrdiskussion

Efter One Hundred Years brutala öppningsriff kommer A Short Term Effect som behandlar just en patient som ritar groteska människor för att sedan drömma mardrömmar där teckningarna vaknar till liv. The Hanging Garden är den enda singeln från Pornography. Även om den aldrig klättrade högre upp än plats 34 på den brittiska singellistan fick den återuppståndelse, förvisso i omarbetad skepnad, i form av Burn från soundtracket till kultfilmen The Crow, den sista filmen Brandon Lee var med i innan han, precis som sin far Bruce, avled efter en olyckshändelse under inspelningen.

A Strange Day bryter av litegrann och är albumets enda antydan till en poplåt. I ett mer gotiskt universum hade det varit den och inte Bow Wow Wows I Want Candy som var 1982 års sommarplåga. Efterföljande Cold är en slow-burner men likväl albumets kyligaste låt. Textraden ”Your name like ice into my heart” (som även återkommer några år senare på Last Dance) går som en kall kår längs ryggen. Influerade av Brian Eno och David Byrnes experimentella samarbete My Life In The Bush Of Ghosts samplas sedan på titelspåret ett samtal mellan feministikonen Germaine Greer och Monty Pythons Graham Chapman där de diskuterar porr.

 

Bandmedlemmar i slagsmål

Om det var dålig stämning i bandet när de spelade in Pornography så urartade den totalt på efterföljande Fourteen Explicit Moments-turnén. Efter en spelning i Strasbourg råkade Smith och Gallup i knytnävsslagsmål med varandra, vilket resulterade i att de båda tog första flyg hem, med bara ett fåtal spelningar kvar av turnén. För en stund lekte Tolhurst med tanken att medlemmar från förbandet Zerra 1 skulle ta på sig peruker och klä ut sig till Smith och Gallup men det behövdes inte. Robert Smith blev övertalad av sin pappa att åka tillbaka och slutföra spelningarna med motiveringen att fans faktiskt köpt biljetter för att se dem och har du åtagit dig något måste det slutföras.

Den sista spelningen på turnén, och även den här reinkarnationen av The Cure, ägde rum på anrika Ancienne Belgique i Bryssel. Som sista låt spelades i vanlig ordning Forever i fri form – fast den här gången bestämde sig Smith för att spela trummor, något han aldrig tidigare gjort inför en publik. Gallup ville inte vara sämre så han bytte instrument till gitarr. Tolhurst, som aldrig tidigare hållit i en bas, lämnades alltså kvar med basen medan bandets roadie Gary Biddles gick upp på scenen och började sjunga ”Smith’s a wanker, Tolhurst’s a wanker, only Simon’s worth anything in this band.” Det hela slutade med att Smith kastade sina trumpinnar på Biddles och klev av scenen. Dagen därpå flög de hem till London och Smith skulle inte byta ett ord med Gallup på 18 månader. The Cure var så gott som dött men de hade skapat ett av de mörkaste albumen genom tiderna. Hur de kom tillbaka och blev ett av 80-talets största alternativa band är en annan historia.

LÄS OCKSÅ: Världens bästa skivbutik finns i Sverige – enligt Quentin Tarantino


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA