Trivselfaktor snarare än hallelujastämning

Jens Lekman, Linné, Way Out West

Trivselfaktor snarare än hallelujastämning

Recenserad av Tommy Juto | GAFFA

Sist in, först ut, heter det.

Och han var den som fyllde sista luckan, den som Julien Baker lämnat efter sig, och det var väl logiskt ändå att den unike göteborgaren fick öppna årets Way Out West. Man går inte över ån efter vatten, liksom. För den skull är Jens Lekman ingalunda något andrahandsval, bara det att han kanske inte är det mest exotiska i allas ögon. Egentligen är det skit samma, det är leveransen som räknas och fansen jublade över nyheten om hans tillkomst.

Lekman inleder med att tillägna första låten, en avskalad och värdig version av You Are The Light, till inspirationskällan David Berman (Silver Jews, Purple Mountain) vars bortgång varit den dominerande nyheten i musikmedier denna morgon.

Jag har ingen aning om hur tidsaspekten sett ut – och i ärlighetens namn har inget annat utlovats som komp än en trummis – men det blir en del förinspelat, det blir det. Lagom till The Opposite Of Hallelujah kommer trumslagaren in och fyller ut soundet medan Lekman gör det mesta han kan av maskineriets begränsningar och spelar luftxylofon i outrot.

Som historieberättare i sång har han alltid varit i en klass för sig och samma torra humor som i låttexterna avspeglar sig i mellansnacket. Ingen kan få det udda att framstå som det naturligaste i världen – och vice versa – som honom.

Nu blir det mest trivselfaktor över den här spelningen snarare än hallelujastämning, men det är faktiskt helt okej även det.

LÄS FLER RECENSIONER FRÅN WAY OUT WEST


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA