x
En helt ny artist

James Blake, Azalea, Way Out West

En helt ny artist

Recenserad av Jonathan Sindihebura | GAFFA

Med sitt senaste album Assume Form genomgick James Blake en förändring, en slags metamorfos som han lät ske i det vidöppna. Förenklat kan man beskriva det med att musiken, texterna i synnerhet, tog en märkbar vändning från att behandla sorg till att söka efter och våga omfamna glädje. Här på Azalea hörs och syns det att konserten är byggd för att levandegöra och förtydliga just den optimism han tycks ha utövat senaste åren. Och förutom att han pratar om det till publiken innan han spelar sista låten, hörs budskapet redan i första.
 
Titellåten från albumet som låtskrivaren och hans två bandmedlemmar öppnar med agerar som en symbolisk pelare av framtidstro och öppenhet. Långsamt fyllig ljudbild, men stabil nog att grunda resten av spelningen på, med textrader som “I will be out of my head this time / I will be touchable by her / I will be reachable”.
 
Tematiken om att lämna depression bakom sig var tydlig på albumet och det var kanske väntat att den även skulle vara det live. Det man däremot förvånas över ibland under den timmeslånga showen är hur dessa tre ganska anspråkslösa gestalter på scenen kan omvandla låtarna för att åstadkomma så pass varierande dynamik. Speciellt med tanke på att en av James Blakes signaturer är att hans sköra röst knappt hörs ibland på inspelningarna.
 
När I’ll Come Too uppträds i Slottskogen är just denna egenskap, skörheten, det som gör låten till det vackraste jag får uppleva denna torsdagkväll. Andra stunder är det dock hur Where’s The Catch görs om för att ge plats åt André 3000:s röst (frånvarande) och ge den fantastiska trummisen utrymme att skina och improvisera. Det som händer när man hör nedbrytningen som görs av beatet beskrivs nog bäst med en gif från America’s Next Top Model. Samma reaktion sker när de rätt avskalade låtarna Timeless och Can’t Belive The We Flow tar helt nya former och fyller publiken med vågor av vibrationer.
 
Det enda som tycks saknas är några låtar från James Blakes tidiga era av singlar och EP som Measurements och I Never Learned To Care, där looping-manövrer och röstgymnastik var imponerande uppvisningar. Det enda som kommer i närheten av det är publikfavoriten Retrograde som man kunde ha trott var sista låten, men enligt ny tradition måste faktiskt en positiv låt om att njuta av livet spelas – Don’t Miss It.
 

Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA