x
Nostalgisk pop att gråtdansa till

The Cure, Flamingo, Way Out West

Nostalgisk pop att gråtdansa till

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

När jag såg kungarna av depprock på festival senast, Primavera i Barcelona 2012, spelade de så länge att jag hann med att se två andra konserter medan de höll på. Det blev väl närmare 40 låtar då, tack och lov spelar de inte lika länge på Way Out West, utan kör ett ganska fokuserat set med tonvikt på de gamla godingarna.

Faktum är att de inte spelar en enda låt från de senaste 27 åren, och nåt nytt från det omsusade kommande albumet får vi inte höra heller. Det är lite synd, men å andra sidan är de äldre klassikerna fullt tillräckliga för att glädja en festivalpublik.

Robert Smith har lika hårdtuperat hår, tjock kajal och smetigt läppstift som vanligt, hans klagande röst är intakt, och basisten Simon Gallup är lika cool som alltid. Ljusshowen är makalös och ljudet tungt och krispigt på en och samma gång.

Ändå lyfter det inte. Hela showen känns rutinartad, och även om mitt tonårsjag jublar nostalgiskt till Just Like Heaven, Pictures Of You och In Between Days, så går veteranerna aldrig ner på djupet. Visst är de riktigt tidiga spåren A Forest och Play For Today från Seventeen Seconds fortfarande episka, men det saknas inlevelse hos bandet och då är det svårt att ryckas med.

Jag påminns då också varför jag en gång i tiden lämnade bandet åt sitt öde, det blev en överdosering av långa och sega låtar som vältrade sig för mycket i livsleda och misär. Och när Simon Gallup sa i nån intervju att han tyckte det var skönt att inte behöva göra klubbspelningar längre, för att då slapp han bli svettig (!), kände jag att nej, nu är det tack och hej.

Men när det är dags att göra extranummer spricker Robert Smith upp, och börjar prata med publiken; han säger att han skäms lite över att han inte lärt sig prata svenska eftersom de spelat här typ 104 gånger. Därefter berättar 60-åringen hur det kändes när bandet gjorde sina första spelningar i Sverige, då han satt i en liten van, inlindad i filtar och frös.

Sen levererar de en renodlad hitkavalkad och nu går det inte att stå emot, man vill bara gråtdansa sig vimmelkantig till The Caterpillar, The Walk, Boys Don’t Cry, Close To Me och underbara Friday I’m In Love. Och då är det verkligen kärlek i luften, i benen, i hjärtat och hjärnan. Precis som det var en gång för så länge sen.

LÄS FLER RECENSIONER FRÅN WAY OUT WEST


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA