x
En glädjande svart avslutning

Solange, Flamingo, Way Out West

En glädjande svart avslutning

Recenserad av Jonathan Sindihebura | GAFFA

(Arkivbild)
 
Jag har just sett Solange. Eller rättare Solange, två sångerskor, sju instrumentalister och sex stycken högst koreograferade dansare. Omedelbart efter denna show, som oftare liknar performancekonst än konsert, slås jag av en kraftig osäkerhet. Hur ska jag förmedla denna upplevelse till vad jag antar, utan att ha statistisk grund för mina antaganden, är en till övervägande del vit läsarskara?
 
Självklart överskrider Solange och hennes musik gränserna som hudfärg, påbrå och etnicitet ibland sätter mellan människor. Framför scenen Flamingo står utan tvekan en av de största massorna på hela festivalen. Hon har just uppträtt på Flow Festival i Helsingfors och är nu i Slottsskogen, men väldigt snabbt förstår man att hennes texter är skrivna för att hylla och uppmuntra en minoritet på dessa festivaler. Det hörs på hennes två senaste album, A Seat At The Table och When I Get Home, men det besannas och förverkligas ännu mer på scen.
 
Å ena sidan är det orden i sig. Solange sjunger med emfas: “I just want to wake up on CP time”  (från låten Binz) och “Don’t touch my hair […] don’t touch my pride” (från Don’t Touch My Hair) eller ännu krassare och tydligare för de där bak “All my niggas in the whole wide world / made this song to make it all your’s turn / this shit is for us” (från F.U.B.U.).
 
Å andra sidan är det hur orden levereras. Solange rusar fram och tillbaka till de olika sidorna i publiken där de (läs vi) som står i de främre raderna skriksjunger orden. Hon vill ständigt visa att hon ser de hon tänkte på när hon skrev dessa texter. Pekar, viftar, filmar, skrattar, njuter lite överraskat av att dessa upplevelser – till övervägande del svarta upplevelser – som hon beskriver i sin musik når fram till människor världen över.
 
Bra livemusik handlar dock om känslor, för det mesta. Det handlar inte om att tysta ner en viss grupp och förhöja en annan. Inte heller handlar det om att det inte går att ta till sig av en konst eller genre gjord av en grupp människor som man själv inte tillhör – fråga Mats Nileskär. Och om man inte redan är Solanges största fan räcker det att bara vara en bra lyssnare, villig och nyfiken. Jag står bredvid en sådan lyssnare. Solange skriker: “If you are black and beautiful say yeah!” och personen som jag står bredvid håller skämtsamt för munnen på hennes väninna som kanske inte borde skrika.
 
Så mycket som denna tillställning till största del är påtagligt inövad in i sista sekunden är den också otroligt varm. Rörelserna går från kalla och strama till twerkandet från kvinnan som står på ett par meters höjd i ensamt fokus på scenen för publikens nöje. Det är i kontrasterna som Solange och hennes fantastiska band briljerar och bara denna både luftiga och triumferande musik (utan texterna) är fängslande nog för att göra detta till det bästa tänkbara sättet att avsluta Way Out West 2019.
 

Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA