x
Piskande ljudbilder för ömma festivalkroppar

Jon Hopkins, Linné, Way Out West

Piskande ljudbilder för ömma festivalkroppar

Recenserad av Jonathan Eklund | GAFFA

Det finns de som hävdat att Jon Hopkins live är tråkig. Efter att så äntligen sett honom kan jag konstatera: det stämmer inte. Det är ett direkt felaktigt påstående. 

Det är såklart så att ljudpaletten blir aningen likriktad när stora portioner av spelningen tillägnas förra årets bästa album – ja, Singularity var just det, sluta tjafsa. För ljuden återkommer, återanvänds och får brisera om och om igen. Det var också en av styrkorna med plattan.

Och den gode britten är inte dum, han vet att han inte bara kan måla upp samma musikaliska verk flera gånger om. Så han leker med det, förändrar det – och som han gör det. Han lyckas hela tiden skruva till saker, lyckas hela tiden överraska. Han håller basen lite längre än vad som är rimligt, låter missljuden dåna genom ens huvud och ser till att bröstet vibrerar. Allting med visuals som emellanåt är någon form av uppdatering på Windows gamla skärmsläckare och emellanåt berättar någon bisarr tecknad saga. 

För den som framför allt gillade den finstämda mixen mellan den hårda technon och det lite mer drömskt ambienta dragen på Singularity kan man kanske sakna det sistnämnda något där i Linnétältet. Fokus ligger nämligen mer på det raka, det hårda, än på de där utsvävande bitarna. I en perfekt värld hade man kanske önskat lite mer av den varan, men samtidigt, en spelning som sker en sen festivalkväll framför ömma ben, ryggar och öron är oftast i ett större behov av piskande ös än smekande gos. Då finns det få jag hellre blir piskad av än Jon Hopkins.

LÄS FLER RECENSIONER FRÅN WAY OUT WEST


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA