x
Det är som att Björns Vänner river scenen

Björns Vänner, Gustavscenen, Malmöfestivalen

Det är som att Björns Vänner river scenen

Recenserad av Ola Palmström | GAFFA

Det är ingen helt vanlig spelning, det här. Frontmannen Richard Schicke kliver ut på scen några minuter innan Björns Vänner ska börja spela. Han vankar av och an, stämmer sin gitarr, och publiken reflekterar inte ens över att han står där. Så lite ser han ut som en frontman i ett indiepopband. När spelningen väl drar igång börjar den med ett något utdraget resonemang om att bli våt. Eller något. Det tar någon minut innan första låten ens börjar spelas. Men det är just den där sympatiska anspråkslösheten som gör att muren mellan bandet och publiken faller. Det är som att Björns Vänner river scenen, på den här spelningen är vi alla på samma nivå. Det finns något genuint oslipat över deras framträdande. De verkar bara lyckliga över att stå på scen.

Björns Vänners texter är några av Sveriges mest säregna. De ordrika historierna om livet går inte att ta miste på. Det känns knappt som låttexter, att lyssna på Björns Vänner är snarare som att höra nattliga bekännelser från en god vän efter tre, fyra (kanske sju, åtta) öl. Och de där ordet väger ännu tyngre live än på skiva. Richard Schicke levererar dem med sådan innerlighet och trovärdighet. Men även den instrumentala biten får ta större plats. Ibland försvinner bandet in i förlängda outron, som exempelvis i den lita nyare KBH Singel. Det är sex vänner på scen som är extremt duktiga på sina instrument, och bara kör. Precis så explosivt ska livemusik vara.

Men det är trots allt när den ensamma akustiska gitarren kommer fram och Åkrar Och Himmel börjar spelas som kvällens bästa stund kommer. Björns Vänner kommer aldrig att överträffa den låten. Det är deras magnum opus. Och publiken hänger fast vid varje ord. Men det är inte slut där. Innan den sista låten ser bandet lite förvirrat ut, det har gått lite för långsamt (eller snabbt), de måste stryka en låt. Istället blir det en längre version av Mörkröda Tomater. Låten övergår i ett tumultartat avslut. Keybordisten spelar så intensivt att hans orgel faller av den decimeter höga platån den är placerad på. Efter ett tafatt försök att lyfta upp det så fortsätter han spela på det liggandes istället.

”Målet med vår musik är att ingen ska må dåligt”, säger gitarristen Tias Carlson halvvägs genom spelningen. Och när allt är sagt och gjort är det målet uppfyllt. Jag tror vi alla lämnade Gustavscenen med det största av leende på läpparna.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA