x
Metalvärldens motsvarighet till Swedish House Mafia

Rammstein, Stadion, Stockholm

Metalvärldens motsvarighet till Swedish House Mafia

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

Det finns mycket som är mäktigt med Rammstein. De ser lite farliga ut, de sjunger på robust tyska, och på Stadion har de en av de största scener jag sett – det ser ut som ett ondskefullt UFO har landat.

Därtill är ljudet både tungt och starkt, faktiskt den högsta ljudvolym jag varit med om på en arena. Det riktigt skallrar i tänderna när bandet vräker på som värst.

Sen verkar killarna från Berlin ha vettiga åsikter. Att gitarristerna kysstes på scenen i Moskva som en protest mot landets antigay-lagar är hedrande, och när bandet seglar fram på gummibåtar över publikhavet innan Ausländer tolkar i alla fall jag det som en angelägen protest mot hur Europa behandlar båtflyktingarna som vill skapa sig en framtid i en tryggare värld.

Sen har Rammstein konfetti, rök, fyrverkerier och eld. En helvetes massa eld ibland. Under Sonne måste de göra av med lika mycket bränsle som man använder under en färd till månen.

Konserten börjar också med en rejäl smäll när de inleder med Was Ich Liebe från senaste, självbetitlade plattan. Det kommer svart rök från scenen och de stora pelare som står uppställda i publikhavet, och Stadion luktar som ett gammalt kolverk från Ruhrområdet. Onekligen ganska imponerande och dramatiskt (även om jag inte kan låta bli att tänka vad Greta Thunberg skulle säga om denna uppenbara miljösmocka).

Men sen dröjer det flera låtar innan nåt egentligen händer. Visst är ljuset snyggt, och Till Lindemans röst är hårdare än Stadions tegelväggar, men här blir det smärtsamt tydligt att bandet egentligen saknar bra låtar. De har ofta exakt samma upplägg, och utan effekterna och lågor så skramlar det ganska tomt.

När det äntligen blir massiva eldpelare i femte låten Zieg Dich vaknar smygpyromanen i mig till liv, och det blir kul igen. Men snart blir även eldandet lite tjatigt, och när de roar sig med att tutta eld på en gigantisk barnvagn i Puppe och Till Lindeman grillar keyboardisten ”Flake” i en stor gryta under kanniballåten Mein Teil blir det buskis och töntigt.

För att inte tala om när sångaren i slutet av Pussy hoppar upp på en stor, penisliknande kanon och sprutar ut vit konfetti motsvarande en halv skog. Då är det inte chockerande eller provocerande, det är mer som ett urspårat grabbskämt på fyllan som borde strukits redan på planeringsstadiet.

Till slut framstår Rammstein som metalvärldens motsvarighet till Swedish House Mafia. En djävulskt snygg förpackning, men innehållsmässigt monotont och förutsägbart.

LÄS OCKSÅ: 4 anledningar till varför Rammstein är så fascinerande


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA