x
Korn: Korn

Korn
Korn

KLASSIKERN: Utanförskap, övergrepp, missbruk och mobbning

GAFFA

Album / Immortal
Utgivning D. 1994.10.11
Recenserad av
Andreas Trella

"Are you ready?!"

I slutet av 90-talet behövdes någonting som snabbt kunde ersätta den döende grungens storhetstid. En genre som framför allt efter Kurt Cobains tragiska bortgång 1994 började förlora sin relevans hos den unga publiken. Något nytt och intensivt krävdes.

Och så när allt såg som mörkast ut och rocken inte kunde verka mer död så vaknar något plötsligt från den lilla sovande staden Bakersfield, strax norr om Kaliforniens Mecka av dekadens och änglar. En brutal kraft av ilska, ångest och en ärlig råhet paketerat på ett vis som den trängtande världen aldrig tidigare hört, men länge väntat på.

En klingande ridecymbal snurrande på ett repeterande mönster i dubbeltid, en pillemarisk växande ackordsprogression, en låg bas och ett mer aggressivt och förvrängt mot-riff börjar skära sig igenom strukturen till den alltmer uppbyggande spänningen. Och precis när struktur och rytmik satt sig i system och en förlösning nästan är omöjlig att behålla nedtryckt skriker en ytterst penetrerande stämma "are you ready?!". Och så totalt sprängs all tidigare kuvad ursinnighet och energi ut på en och samma gång.

Med sammanbitna käkar och vevande knytnävar var en ny revolution på väg att manifesteras från en genration av pubertets- och samhällsförslavade ungdomar. Med öppnande Blind skapade Korn en av de mest ikoniska och effektiva albumöppningarna någonsin. Och så från ingenstans bevittnade vår värld födelsen till vad som strax i folkmun skulle kallas för nu metal.

Sångaren Jonathan Davis, gitarristerna James "Munky" Shaffer och Brian "Head" Welch, basisten Reginald "Fieldy" Arvizu och trummisen David Silveria strävade efter att fånga kraften och raseriet från grupper som Helmet och Prong men samtidigt leverera musik på ett sätt som ingen någonsin hade hört förut. Och med sin självbetitlade debut som släpptes 11 oktober för 25 år sedan, lyckades denna emotionellt stridslystna kvintett direkt resonera med sin omvärld på ett vis som ingen kunde ha förutspått.

Artikeln fortsätter under bilden

gallery_large

Den zombifierade goth-hiphoppens inflytande

Trots att den aldrig nådde över nummer 72 på den prominenta Billboardlistan har bandets debut haft ett överväldigande inflytande under de senaste två decennierna av amerikansk musik inom den tyngre marknaden. Framväxten av nu metalens piskande storhet, uppkomsten av band som Linkin Park och Slipknot, populariteten hos den sjusträngade gitarrens brutala ton, framväxten av stjärnproducenten Ross Robinson och hans metodverkande-stiltekniker samt de bestialiska rytmerna från dubsteppen som skapats av det stora Kornfanet Sonny ”Skrillex” Moore.

I en zombifierad och gotisk hiphop-ekipering, Adidas-outfit, påsiga jeans och ikoniskt smutsiga och otämda dreadlocks blev Davis och hans Korn ett ansikte för den nya erans missanpassade ungdomar.

 

Redan vid första ögonkontakt med det självbetitlade albumets omslag målas en tydlig bild av vilken tyngd som detta ångestosande album innehåller. En ensam liten flicka på en gunga i en lekpark. Där försöker hon med sin hand skugga solskenet från sina ögon för att identifiera en varelse som vi enbart kan se skuggan av. En vuxen kropp som hotfullt står något lutad mot den lilla flickan och som bär på två märkliga och spetsiga föremål. 

Skrämmande råa och ärliga historier

Och Korn fyller sannerligen sin första skiva till brädden med skrämmande råa och ärliga historier som inkluderar utanförskap, övergrepp, missbruk och mobbning. De framförs med en nästan överväldigande intensitet och ett skärande djup som saknar motstycke. 

I urval finner vi exempelvis det helt makalöst känsloladdade spåret Need To, där den ursinniga ljudbilden – med basist Fieldys pumpande slap-teknik som rumlande grund – lyfter Davis desperata fraseringar om otämjbar åtrå till något eller någon som i slutändan endast leder till destruktivitet.

Clowns koncept kring att bli utsatt för våld för att man är annorlunda utifrån någon standardiserad samhällsnorm, och ilskan som alstras av detta, tillsammans med de hänsynslöst snurrande riffen och den djupa basens strangulerande djup.

Fagets lyriska tema som återigen handlar om vår textförfattare Jonathan Davis tid i high school där sportkillarna mobbar honom för att han har eyeliner, lyssnar på new wave och njuter av konst. Davis blev genom hela sin high school-tid och även långt senare ständigt kallad för "fag" eller "fagot" enbart för att han vägrade anpassa sig efter normen.

Shoots And Ladders transidentalt atmosfäriska och numera klassiska säckpipsöppning som överrumplas av tunga gitarrer vilka marineras av klassiska barnsånger och dess underliggande mörka, samt ibland äckligt brutala symbolik som engelskspråkiga barn blir matade med från spädålder.

Helmet In The Bush som beskriver sångare Jonathan Davis svåra drogmissbruk, och rädslan över att ha gått för långt och att vara förlorad. Att be om ett gudomligt ingripande för att befrias från sin mardröm. Davis har själv sagt: "Jag brukade vakna varje morgon och direkt dra en lina speed för att över huvud taget kunna komma ur sängen”.

Ett spår om övergrepp ur barnets perspektiv

Och albumets absoluta klimax. Den otroligt påverkande Daddy. Albumet avslutas på ett lika motbjudande som otroligt sätt med ett spår som har gått till historien som ett av de absolut råaste musikaliska verk som någonsin skapats i västerländsk populärkultur. Ett spår om övergrepp ur barnets perspektiv, beskrivet på ett så transparant och känslostarkt vis att det får hela kroppen att dra ihop sig till ett snäckskal.

Det finns få spår som berör på ett så märkligt, starkt, frånstötande och samtidigt djupt vis som detta bedrövligt fantastiska verk. Ett verk som var så starkt och dessvärre personligt träffande att det i slutet får vår kära Davis att kasta av sig sina hörlurar och totalt bryta ihop i en känslostorm av hulkande tårar, upprivna skällsord och harklande andningssvårigheter. Allt inspelat och med i låten ... Starkare än så här kan det knappast bli.

Korns debut beskriver en värld som så många genom tiden gått, fortfarande går, och dessvärre förmodligen alltid kommer gå igenom. En värld mer lik ett murrigt träsk av ångest och plågor som cementerar djupa och internaliserade rädslor. Men med detta album görs det tydligt att dygden ligger i att man alltid kan konfrontera dessa smärtsamma sanningar och mot den blinda världens vårdslöst strangulerande grepp kan skrika ut sin frustration med all aggressivitet möjlig. Och genom det emotionella kan vi tillsammans inse att vi faktiskt aldrig någonsin är helt ensamma. Hur utsatta vi än må känna oss.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA