x
Lars Winnerbäck: Eldtuppen

Lars Winnerbäck
Eldtuppen

Musikalisk elegans och lyrisk pajighet

GAFFA

Album / United Stage
Utgivning D. 2019.10.25
Recenserad av
Emil Viksell

I all uppriktighet har Lars Winnerbäck alltid låtit som den där grabben som sitter i någon lund under ett träd och gymnasiefunderar över tillvaron. En angelägenhet endast för de som inte kräver särskilt mycket av den konst de konsumerar.

Men. Det är ju inte endast det. Winnerbäck har behandlat och behandlar samma tematik som Kent gjorde på senare år, men på ett lite annorlunda sätt. Det är ett mjältsjukt Sverige som vittrar isär och det är Peter LeMarc-sk tvåsamhetsoro.

Han har alltid pendlat mellan visan och rocken, här landar han mest i rocken. Med Thåström-fraseringar och variationer på gitarrspel, från gracilt Dire Straits-plock till mer renodlat mangel. Musikaliskt låter det i långa stunder helt fantastiskt.

Men det är ju det där med sången och texten. Winnerbäck utger sig för att vara en sådan ärlighetens rockrepresentant, på så sätt är det så otillgjort att det låter extremt tillgjort. Det klassiska rockproblemet. Det går liksom inte att lyssna på honom, jag blir bara irriterad. Men det är ändå betydligt bättre än jag trodde det skulle vara.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA