x
Stilla Havet: Brinnande Horisont

Stilla Havet
Brinnande Horisont

Så förbannat jäkla bra

GAFFA

Album / Novoton
Utgivning D. 2019.09.27
Recenserad av
Daniel Hånberg Alonso

Vår samtid är fortfarande hopplös, världen lika mycket i brand och människan på väg i en ostoppbar nedåtspiral. Visst är Brinnande Horisont en Stilla Havet-skiva ut i fingerspetsarna med texter som dryper av opretentiös dramatik och melodier att dansa till ljusexplosionerna av kärnvapen.

Postpunken på den hyllade debuten Början På Ett Slut har transformerats till trummaskiner och elektroniskt mörker. Den dubbelknäppta syntkostymen passar bandet perfekt i vår era av Stranger Things och Tjernobylromantik. Albumet är fyllt av lika vackert apokalyptisk fin-de-siecle-känsla som Ultravox dansanta undergångsdänga Dancing With Tears In My Eyes.

80-talet är allestädes närvarande på Brinnande Horisont, inte bara i de ödesmättade syntarna utan också i decenniets förmåga att göra pop, med de mest underbara melodier, om världens undergång. Även om texterna i mångt och mycket handlar om en urban samtid så ligger det en skugga över dem alla, en skugga som är tung och episk. Titlar som Tomma Drömmar, första singeln och ett fantastiskt nummer, och 29 Tusen Dar, om det antal dagar som en människa i genomsnitt lever, avspeglar detta.

I Cesiumdroppar sjunger sångaren Elias förtvivlat: ”det enda som håller oss kvar är gravitation”, men det är inte sant. Musikunder som Stilla Havet håller oss kvar. När livet rinner mellan fingrarna är det paradoxalt tröstande låtar som Hjärtstopp, Tomma Drömmar och Pappersknivar som lyfter upp en igen. Inte för att budskapen är glädjande utan av insikten att det fortfarande kan göras så förbannat jäkla bra musik idag. Stilla Havet må sakna hopp, men de skapar det likt förbaskat.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA