x
Lite sjukt och väldigt intensivt

Daughters, Slaktkyrkan, Stockholm

Lite sjukt och väldigt intensivt

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

(Arkivbild)

Efter ett flera år långt uppehåll återförenades Rhode Island-bandet för några år sedan, och släppte ifjol den hyllade plattan You Won't Get What You Want – en hybrid av deras ursprungliga grindcore och noise rock, nu utsmyckad med demoniska syntar och därmed lite mer lättuggad. Lite som om Nine Inch Nails och Queens Of The Stone Age skulle lyckas avla fram en elak avkomma.

Men bandet lär inte bli nåt för gemene man eller kvinna, därtill är musiken alltför experimentell och stökig. Och live är de ännu mer brutala, inte minst genom den minst sagt utlevelsefulla sångaren Alexis S. F. Marshall (vars röst har beskrivits låta som om någon torterade Elvis). Han upptar hela tiden scenutrymmet med sin blotta närvaro, intensiv och krävande.

Ibland lite för krävande. Marshall slår sin panna blodig med mikrofonen, slickar på den, spottar och dreglar, och vid ett tillfälle stoppar han ner fingrarna i halsen och spyr upp nån deciliter sörja som han sen kletar in sig med. Det är kort sagt lite påfrestande att se en sådan hämningslös person, det blir mer av en motbjudande freak show än en hetsig konsert.

De övriga i bandet är dock vana vid hans beteende; de röjer loss på sitt håll, headbangar vilt och studsar runt. Larmet är ofta massivt och öronbedövande – ibland funkar det bra med den kompakta ljudmassan, men lika ofta blir det för monotont. Bäst är Daughters i de aningen lugnare och mer dynamiska låtarna, som inledande The Reason They Hate Me, mässande Satan In The Wait och mäktiga finalen med en sju-åtta minuter lång Ocean Song.

Och när Marshall inte håller på och geggar med sina kroppsvätskor är han onekligen en rasande effektiv frontman, som gärna slänger sig ut i publiken, söker kontakt och skapar en lätt förvriden närvaro och gemenskap.

En minnesvärd kväll är det i alla händelser, om än inte alltigenom angenäm.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA