x
Publikfriande utan att vara insmickrande

Anna Ternheim, Cirkus, Stockholm

Publikfriande utan att vara insmickrande

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

(Arkivbild)

Poetisk och personlig är hon alltjämt, men nu har Anna Ternheim vuxit in i rollen som en av landets bästa och finaste sångerskor. I intervjuer har hon sagt att oron för att inte duga har släppt, och otryggheten i att stå på scenen (som hon visade upp med all önskvärd tydlighet i början av karriären) är borta.

Jag minns 2004, när hon var förband till Lars Winnerbäck: svart hoodie, svarta jeans och självklart svarta Doc Martins-kängor. Knappt en enda gång tittade hon upp, utan gömde sig i huvan och den nedfallna luggen. Likadant när hon nåt år senare följde med på Kents tältturné, och ensam vid en flygel satt med ryggen mot publiken under hela konserten.

Icke så längre. Snarare är 41-åringen välkomnande och erbjuder stora famnen från början till slut. Samtidigt blir hon aldrig insmickrande, det finns en integritet ständigt närvarande i både musiken och framförandet som hela tiden gör henne spännande.

Inför ett utsålt och jublande glatt Cirkus framför hon lejonparten av nya skivan A Space For Lost Time, fortfarande iklädd svarta Docs och jeans, men med den kitchiga, nåt nummer för stora, kavajen hon bär på omslaget till nya skivan.

Och där vissa låtar på albumet upplevs som lite anonyma och svala, så växer de till majestätiska hymner i liveformatet. Framför allt When You Were Mine är bitande stark, med en undertryckt grämelse som framkallar rysningar av tredje graden.

Vi får också höra Shoreline, Broder Daniel-låten hon nästan gjorde till sin, som görs solo vid pianot med glöd och känsla. Den närvaron finns också i The Longer The Waiting (The Sweeter The Kiss), och den overkligt vackra Minns Det Som Igår. Hon borde apropå det verkligen spela in en skiva med enbart svenska texter. Hur bra skulle inte det bli!?

Kul är det också att Anna Ternheim och hennes tremannaband gjort om några välkända låtar ganska rejält. Mest annorlunda är Holding On, som fått en närmast electropoppig skrud. Kanske är hon påverkad av gästinhoppet med Teddybears i somras, för det svänger satan när den bultande basen och de svischande syntarna får dominera.

Samma sak, fast annorlunda blir det i Bow Your Head, som avslutas med ett mäktigt gitarrcresendo som krossar allt. Där och då påminner hon mer om PJ Harvey än nåt annat. Den blyga, lite kärva Sollentuna-tjejen som sjöng vemodiga sånger om krossad kärlek är långt borta. Det är en förvandling att både hylla och välkomna.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA