x
Ett band på toppen av sin förmåga

The Twilight Sad, Slaktkyrkan, Stockholm

Ett band på toppen av sin förmåga

Recenserad av Mathias Skeppstedt | GAFFA

Det borde inte funka alls. Det är en kall, blåsig söndagkväll i november och inte många människor kommer till Slaktkyrkan, är man snäll kan man säga att det är halvfullt. The Twilight Sad har dessutom släppt sin kanske svagaste skiva med It Won/t Be Like This All The Time och de spelar nästan hela plattan. Men när ett band är så här förbannat bra, och deras låtar är så här vassa och med en sångare som James Graham så blir det ändå en magisk konsert.

Bandet öppnar med en av höjdpunkterna från senaste albumet [10 Good Reasons For Modern Drugs] och både ljudet och ljuset är perfekt. Bandet är otroligt tajt och det märks att de varit på turné länge nu. Men framför allt så sjunger James Graham perfekt, rösten är stark och klar och lyser över väggen av musik. Han skakar med nävarna mot himlen, han snurrar, blundar och lever sig in i de melankoliska texterna, vilket behövs då resten av bandet knappt rör sig alls.

Last January från förra plattan låter otrolig, och Seven Years Of Letters från den underskattade Forget The Nigh Ahead är riktigt intensiv, men det brinner som mest i I/m Not Here [Missing Face] där bandet tar i med allt det har och James försvinner helt i texten. Och framför allt James närvaro är något som man inte kan bortse ifrån, han har en intensitet och ett sätt att bara gå upp i musiken som gör det hela hypnotiskt.

Men bäst blir det i de avslutande fyra numren och det märks att det är en perfekt uppbyggd låtlista för intensiteten och kraften bara växer och växer ju varmare bandet blir. Vi får en mäktig Cold Days From The Birdhouse där James verkligen tar i från tårna, en helt fantastisk The Wrong Car som av någon anledning bara släpptes på singel. Efter den blir det en Frightened Rabbit-cover med Keep Yourself Warm som The Twilight Sad faktiskt gör bättre än originalet och avslutningen blir en rejäl urladdning med And She Would Darken The Memory där bandet helt släpper bromsen och dundrar loss med allt vad de har. Sen gör det ju inte saken sämre att sista låten tillägnas Tomas Brolin, Martin Dahlin och Kennet Andersson, det är på gränsen att man lyckas glömma bort att GES funnits. När de därefter slänger in samplingar som skriker Brolin och Dahlin mitt i allt det förlösande kaoset som bandet bygger upp visar det en humoristisk sida som lätt försvinner bland all olycka. Med det sagt hade de gärna fått släppa loss lite mer och exploderat i sina kombinationer av oväsen och melodi som de är så otroliga på. Sen är det egentligen skandal att vi inte får en enda låt från mästerverket No One Will Ever Know, men man ska inte klaga när man får en så stark konsert från ett band som helt klart spelar på toppen av sin förmåga.

Det är något speciellt med det där sättet Glasgow-bandet har att med svulstiga upptempolåtar framföra så pass emotionell och melankolisk eller rent ut sagt deprimerande musik med sina mörka melodier. Ovanpå det blandar de in tunga nästan motorik-aktiga rytmer som maler på och skapar en grund där James med sin gummibandsröst kan härja fritt.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA