x
Längtar mest efter att det ska ta slut

Mark Lanegan, Debaser Strand, Stockholm

Längtar mest efter att det ska ta slut

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

(Arkivbild)

Alla kan ha en dålig dag på jobbet, visst är det så. Och tyvärr var det precis vad Mark Lanegan hade denna afton. Eller så hade jag för höga förväntningar, då senaste plattan Somebody’s Knocking hör till det bästa han gjort. En svärtad samling låtar som lutar mer åt goth och postpunk, typ Joy Divison, Bauhaus, tidiga Cure och The Sisters Of Mercy.

Jag har alltid haft ett gott öga åt Lanegan ända sedan tiden i Screaming Trees, som var ett lite vassare och hårdare alternativ under grunge-eran på 90-talet. Efter det bandet lade ner har han ju dessutom varit medlem i Queens Of The Stone Age under deras kanske bästa period, framför allt på plattan Songs For The Deaf.

Hans sotade, raspiga röst har alltid haft både djup och styrka, som gör att man lystrar till lite extra. Och den håller fortfarande, men däremot gör han ett lojt och nästan ointresserat intryck under spelningen; han ser obekväm ut med situationen, och det känns som om konserten bara är nåt som ska betas av innan han får kliva in i turnébussen igen.

När dessutom ljuset är så sparsamt att man tror det bara är nödbelysning på scenen, så ser man knappt honom eller övriga bandmedlemmar. Kanske är tanken att det skapa mystik, men istället bidrar bristen på ljus till ett spänningslöst intryck.

Två av få låtar som ändå funkar är Name And Number och Dark Disco Jag, vars sound påminner mycket om Sisters-plattan Floodland. Då bildar mörkret både på scen och i själva låtarna en symbios som fascinerar.

Men annars är det genomgående ganska trist och ointressant, så redan efter en halvtimme känner även jag att det vore skönt om konserten kunde ta slut nån gång så man fick åka därifrån.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA