x
Spelar som vanligt i en egen division

Bob Hund, Debaser Strand, Stockholm

Spelar som vanligt i en egen division

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

Den lika underhållande som excentriska rockorkestern kan knappast jämföras med andra band – åtminstone inte i Sverige. De spelar i en helt egen liga och kan i det närmaste bara bedömas utifrån sina tidigare framträdanden.

Lördagens spelning (den andra av tre denna helg) är kanske inte den bästa de gjort sedan starten – vilket band klarar väl av det? – men de har en sådan fruktansvärt hög lägstanivå så det blir aldrig tråkigt eller förutsägbart när sextetten står på scen. Möjligen är det förutsägbart att konserten kommer bli briljant, och så även denna gång.

De börjar aftonen med en liten raritet: Upp Upp Upp Ner, innan den underbara Reinkarnerad Exakt Som Förut omfamnar publiken. Thomas Öberg, iklädd mask, vit skjorta och väst, är lite försiktig inledningsvis, men efter att låten tonat ut är det dags för den första av aftonens fyra låtar som plockas från senaste plattan 0-100.

Och de börjar med titellåten, som är en veritabel energikick, överladdad och ösig. Publiken, en varierad samling i alla åldrar (inte 0-100, men typ 18-65 år) går givetvis bananas och därifrån är det rena eriksgatan för bandet. Öberg hoppar och far, hänger i scentaket och kastar sig ut i publiken. Mellan låtarna håller han låda med sina säregna, skruvade ordval.

Höjdpunkterna är många, men ska man plocka ur några så blir det klassikerna Ska Du Hänga Med? Nä! och Nu är Det Väl Revolution På Gång?, halvnya Stumfilm och färska Så Glad 1 Gång.

Och eftersom tidpunkten för konserten är den rätta, så kör de Helgen v. 48 som första extranummer. Efter några låtar kliver de av igen, men återkommer för en andra omgång. Då kommer kvällens enda dipp, den dämpade och mångordiga Det Överexponerade Gömstället, men det hela räddas upp med en explosiv Ett Fall & En Lösning som sätter en jublande slutpunkt på kvällen.

Detta var enligt uppgift bandets 650:e konsert hittills, och jag har väl sett dem kanske 30 gånger vid det här laget. Sällan besviken, nästan alltid överlycklig. Och när Bob Hund inte visar tecken på att tröttna, så gör inte jag det heller. Länge leve hunden!


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA