x
Alla som hör till scenen bör buga i evig tacksamhet

Mayhem, Fryshuset, Klubben

Alla som hör till scenen bör buga i evig tacksamhet

Recenserad av Fredrik Langrath | GAFFA

(Arkivbild)

Attila Csihar är iklädd en söndertrasad munkkåpa och en rätt otäck sminkning. Då och då poserar han med en dödskalle eller ett krucifix av benknotor. Mer skrämmande än så blir det inte när Mayhem spelar live på ett knökfullt Klubben i Stockholm.

Bandets historia är kantad av orimligt mycket blod, död och mörker. En historia som har berättats ett otaligt antal gånger i dokumentärer och böcker. Nu senast i en omtvistad Hollywoodproduktion av Jonas Åkerlund. Nu var det dock längesedan någon medlem i bandet tog livet av en annan medlem, eller tog sitt eget liv för den delen. Att någon skulle skära sig och svimma av blodförlust hade nog ingen räknat med av ett Mayhem 2019. Däremot var det inte riktigt lika längesedan som bandets konserter kunde bli finfina Aftonbladet-rubriker. 2006 uppträdde bandet på Gates Of Metal i Hultsfred, med scenen full av djurkadaver. Stoppa pressarna!

Men 2019 slipper vi grishuvuden och blod. I slutet av spelningen skriker till och med Attila: ”Tusen tack – thank you for all your love and support” och känns faktiskt inte ett dugg farligare än Alice Cooper. Vad som däremot fortfarande skrämmer åtminstone bitvis är musiken, som fortfarande kan få blodet att isa i kroppen. Men framför allt är det en uppvisning i hur black metal ska låta och Mayhem undanröjer alla tvivel om att det här är deras scen. Eller rättare sagt: alla som hör till scenen bör buga i evig tacksamhet till dessa mörkrets furstar.

Med den nya skivan Daemon i ryggen – den bästa som bandet släppt sedan De Mysteriis Dom Sathanas från 1994 – kan Mayhem också kosta på sig att vila lite och låta musiken tala för sig själv. Det är väl egentligen synd att de inte väljer att göra det fullt ut. För handen på hjärtat känns Attilas teatrala utspel med benknotor och dödskallar mer buttericks än farligt.

Konserten är indelad i tre akter. Den första akten domineras av låtar från Daemon, den andra akten består av fyra låtar från De Mysteriis och den avslutande tredje akten bjuder på flera av bandets förpubertala låtar från Deathcrush. Ett rätt fint grepp att spela upp bandets historia baklänges. De första två akterna är bäst.

Attilas röst och stil gör sig inte riktigt för det tidigaste materialet. I övrigt imponerar Hellhammer som vanligt bakom trummorna och Necrobutcher påminner en hel del om Steve Harris när han bredbent mimar med till låtarna. Fast han ser mer ut som Jonas Gardell med tofs.

Sammanfattningsvis en stark musikalisk uppvisning av Mayhem, åtminstone två tredjedelar av konserten imponerar. Men det är svårt att komma bort från känslan av att det känns som ett band i en identitetskris. Där Mayhem fortfarande lyckas imponera stort musikaliskt, är de sedan länge omsprungna av yngre förmågor när det kommer till att visualisera sin musik och bjuda upp till gravdans.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA