x
Ett band med oförtjänt stora framgångar

Volbeat, Tele2 Arena, Stockholm

Ett band med oförtjänt stora framgångar

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Volbeat är något av Skandinaviens Nickelback. En kvartett arvingar som behandlar rock-kvarlåtenskapen nonchalant och närmast vanvördigt. En oaktsamhet som tagit dem in på de monstruöst stora arenorna runt om i världen. Tele2 Arena är mer eller mindre helt utsåld. Säg den svenska motsvarighet som skulle fylla en arena av den här digniteten, med den här typen av rock? 

Men Volbeat har gått på tomgång de senaste åren. Det där "förbjudna", rockvulgära pirret som danskarna ändå gav upphov till i början av sin karriär är nu mest frigång, det är pastischer på Motörhead-muller och smetiga inspirationscitat. Det finns absolut inga krav på poetiskt skarpsinne när det kommer till rock'n'roll, men va fan är When We Were Kids för textuell geggamoja?

I takt med att publiken växt har faktiskt musiken bara blivit sämre och sämre. Volbeat hade ett konstgrepp, ett slags serietidningsversion av metal-baserad rock'n'roll och det börjar bli bortom tråkigt nu. 

Men vad gör det vad jag tycker. Sverige är och har alltid varit hårdrock. Och lite smälter hjärtat ändå när publiken hänförs av Michael Poulsen och gänget. Mycket försvinner in i en gemen Volbeat-smet och någon vidare scenshow är det inte att tala om. Det är modigt av danskarna att ta sig an en så här stor publik och lokal utan att fläska på med grannlåt. De är inte ett tillräckligt starkt band för att bara spela rakt upp och ned.

Sedan funkar vissa låtar fint. Sad Man's TongueSlaytan och Seal The Deal plöjer fram som sig bör. Och Maybellene I Hofteholder är fortfarande bisarr njutning. En Harlequin-novell i musikform. 

Det hade kunnat vara bättre. Men jag tror att detta är ungefär vad Volbeat är. Varken mer eller mindre. Ett småkul rockband som nått oförtjänt stora framgångar.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA