x
Norrlänningarnas känsla för popmusik

Deportees, Berns, Stockholm

Norrlänningarnas känsla för popmusik

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

I boken Fröken Smillas Känsla För Snö sägs inuiten Smilla ha en särskild, undermedveten kunskap om snö; hur den ser ut i vissa lägen, om den är fluffig, fuktig, nedtrampad eller undansparkad, hur den fungerar i olika temperaturer och omgivningar. Helt enkelt snöns kvalitet och egenskap – och dess själ.

Likt Smilla har Umeå-bandet en instinktiv känsla för popmelodier: när det ska smygas fram, vräkas på stort, vara en melodislinga i dur eller som oftast lite vemodig och mörk. Och precis som hos romanens huvudkaraktär ger Deportees texter ofta förnimmelser om erfarenheten av förlust och sorg, men även av längtan och minnen av kärlek.

Live blir det kanske inte lika finstämt som på skiva, men nog är de fantastiska på att skapa känslofull och livsbejakande musik. På lördagens utsålda konsert varvar de spår från senaste alstret All Future (som är det bästa svenska album jag hört i år), samt de tre föregående Under The Pavement – The Beach, Islands & Shores och The Big Sleep.

Det blir en uppvisning i stämningsfull popmusik när den är som bäst. Det är närmast ointressant vad de spelar, för efter varje låt tänker man att nu kan det inte komma nåt bättre – och så blir det just så. Allt är bäst just då och där. Men okej, för oss gamla syntpoppare är det förstås extra trevligt när bandet i slutet av Under The Pavement – The Beach övergår till New Orders klassiker Age Of Consent.

Bandet är uppvärmda efter att ha genomfört större delen av en utsåld turné, och samspelta till tusen. Framför allt briljerar trummisen Thomas Hedlund, som måste vara en av världens bästa batterister. Han är listig, lyhörd och hårdslående, alltid i rätt takt och tonläge, ständigt närvarande med snygga fills.

Peder Stenberg sjunger som vanligt utmärkt, rösten lika nervig som stabil. Brorsan Anders kanske inte syns så mycket, men agerar pålitlig stomme som ibland sprätter iväg intrikata melodislingor. Kompmusikerna är också extremt duktiga, även om man ibland får en liten känsla av studiomusiker.

Högsta betyg kan dock inte delas ut, då lokalen är så knepig i konsertsammanhang. Snyggt och stort är det, men rummets avlånga utformning och barer på båda sidorna skapar en effektiv köttpropp som gör att de flesta knappt kan se bandet. Likaså är ljudet lite väl murrigt för att de nyanserade sekvenserna ska höras ordentligt.

Vid ett par tillfällen under turnén har Deportees inte avslutat sina konserter med A Heart Like Yours In A Time Like This, berättar Peder, men känt att det inte funkat så bra. Denna afton chansar de inte, vilket förstås är helt rätt när det gäller en sång, som närmast kan beskrivas som religiös i sin enorma styrka. Den är likt Kents paradnummer 747 och Weeping Willows Broken Promise Land en så självklar final att det bara är dumt att byta ut den mot nåt annat. Hela publiken sjunger med i körerna, och det är så vackert att man nästan börjar tro på en högre makt.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA