x
White Lies: To Lose My Life

White Lies
To Lose My Life

KLASSIKERN: Upplyftande mörker

GAFFA

Album / Polydor Ltd.
Utgivning D. 2009.01.19
Recenserad av
Josefi Jönsson

“I love the feeling when we lift off, watching the world so small below.
I love the dreaming when I think of, the safety in the clouds out my window”

Från ett flygplansfönster tog White Lies sats för tio år sedan. De jämfördes snabbt med namn som The Killers och Joy Division – allt för att kritikerna skulle kunna hitta någon slags mimick att knyta dem till. För att de skulle kunna placeras i ett redan existerande fack och benas ut helt och hållet. Men att deras debut skulle komma att toppa de brittiska albumlistorna, och peta ner stora namn som Kings Of Leon och Lady Gaga, var kanske inte vad musiktyckarna hade trott skulle hända. White Lies kom som en blixt från klar himmel med något som saknats musikscenen, något som gjorde att de nu blev den första brittiska akten som det året toppade försäljningslistorna.

Fem år senare fick jag två Spotify-länkar skickade till mig med den strikta uppmaningen att jag måste lyssna. Den ena ledde till Death och den andra till To Lose My Life. När det mörka omslaget, med tre silvriga torn, tog plats på telefonskärmen tvekade jag några sekunder innan jag till slut klickade på play. För en mesig indiepoptjej såg det just lite för mörkt ut. På den tiden hade jag gratisversionen av Spotify som gjorde att man inte fick välja vilken låt som kom att spelas själv. Vilket bidrog ytterligare till den där starka tveksamheten. Men när jag till sist lyckades shuffla fram de båda – då var där ingen tveksamhet kvar längre. Istället satt jag där helt blown away.

 

Ytterligare fem år senare. I mörkret på en buss hem från Stockholm låter jag nu To Lose My Life gå från början till slut. Utanför fönstret lyser fullmånen klargult och sista tonerna av Death tonar in i de första av To Lose My Life. Som på rutin höjer jag volymen tills mätaren varnar rött när de sista 30 sekunderna tar vid. Det är så här min relation till White Lies första skiva har kommit att bli. Vaggandes i mörkret kryper alltid känslan av att vilja lyssna in på mig. Det är en känsla av trygghet som sakta omfamnar och samtidigt en slags eggande spänning som sprider sig inombords.

Betydelselösa steg

Kritikerna hade kallat britterna för upplyftande mörka när de först slog igenom och visst var det ett upplyftande i mörkret jag funnit här. Med ord hittade britterna romantiken i insikten om hur liten man är på jorden. Hur varje steg man tar kan vara så betydelselöst, men samtidigt stundom förödande. Den höga pulsen i öronen när verkligheten kryper för nära och känslan av att bara låta rädslan och hopplösheten vinna. Motsägelserna blir totala när musiken, uppbyggnaden och crescendona istället säger precis tvärtom. Mitt i allt det svarta kickar euforin in, kanske av känslan att alla någon gång känt exakt så här.

Jag mådde ganska dåligt när jag upptäckte White Lies. Jag kände mig vilsen i livet och där i musiken hittade jag ord för just de känslorna. I mörkret, med promenadskorna snörade hårt på fötterna och vita moln av rök när varm utandningsluft mötte minusgrader, eller med ögonen fästa på det mörka vinterlandskapet utanför ett tågfönster. Alltid med samma skiva, samma band, samma känsla i lurarna. Med gitarrer dirigerade likt de genomgående stråkarna höjdes nu frekvensen av hjärtslag och adrenalinet rusade genom musiken. Samtidigt som ett stilla lugn infann sig. Känslan av att känna igen sig är faktiskt oslagbar när den väl kickar in.

“Yes, this fear's got a hold on me”

Men rädslan som präglar To Lose My Life har ingen hållhake. Inte när den når sin slutliga form av att stilla lugna och lustfyllt peppa. När den under 2019 firade tio år tog White Lies därför skivan med sig ut på en celebration tour runtom Europa. Med utsålda efter utsålda konserter och skrålande mobilinspelningar re-postade från fans i publiken på Instagram stories efter varje gig. Att höra den inspelade skriksången över trions livetolkningar gav det svart på vitt att jag absolut inte är ensam över att ha funnit mig själv här. Tillsammans är vi som en liten armé som guidats fram i livet av det som saknades i musikvärlden i början av decenniet, men som när vi nu går in i ett nytt fortfarande finns med oss på exakt samma sätt. 

Var alla mobilinspelningar kommer att postas när ytterligare ett decennium ska firas får framtiden avgöra. Det enda jag vet säkert är att volymmätaren fortfarande kommer att blinka lika rött när jag om ytterligare fem, tio och 20 år hör upplösningen av Death tona ut i To Lose My Life.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA