x
Eufori med älskade och hatade poppojkar

Junior Brielle, Slaktkyrkan, Stockholm

Eufori med älskade och hatade poppojkar

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

(Arkivbild)

Skiljelinjen mellan de som älskar respektive de som avskyr Junior Brielle är lika skarp som duons mittbenor. Man kunde tro att Bröderna Röhdin gör någonting kontroversiellt i stil med Einár eller Greekazo. Men egentligen är det bara mousserande levnadsglädje och nattligt vemod paketerat i syntig brittpop på svenska.

Anledningen till att folk irriterar sig är nog mest att de invaderat popscenen med så kallad attityd – och en del Karin Boye. Bröderna trädde fram i offentligheten som ett bröderna Gallagher (utan det glödande hatet till varandra). Initialt trodde jag att de kom från Stockholm. Brunflo-pojkarna osar huvudstad – på gott och ont.

Det enda man med säkerhet kan veta med sådana här vattendelar-akter är att det aldrig blir tråkigt. Det blir det inte heller på det slutsålda Slaktkyrkan. Framför ett virrvarr av dansande människor står Junior Brielle klädda i parkas-liknande jackor med blixtlåsen uppdragna. Man ser knappt någonting genom den kompakta röken. I och med att bröderna tillåter sig att bejaka det ostiga, det melodramatiska och poserar med Boye-citat så bjuder de in publiken att göra detsamma. Yes, jag faller in i den smäktande allsången. Här får man göra sig till och tråna.

Den där skarpa känslan av ångestriden vilsenhet och berusning i en ambivalent mix är vad Junior Brielle becknar. De är snygga, slår sönder saker på scenen och är lika blasé som den Nordpolen (Pelle Hellström) som glider in och assisterar dem.

Mode, populärkultur, romantik, pamflettpoesi och dansgolvseufori. Stirrar man ner i samtiden så kommer meningslösheten att stirra tillbaka. Det kan man tycka vad man vill om. Denna tomhet är i alla fall aldrig tråkig med Junior Brielle.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA