x
En ursinnig urladdning utan tid för tankar

Hurula, Plan B, Malmö

En ursinnig urladdning utan tid för tankar

Recenserad av Alice Edenhed | GAFFA

Hurula är perfekt förbannad i kväll. Exakt så förbannad som han bör vara för att göra låtarna rättvisa. Den slitna gitarren hänger trotsigt långt ner på låren och håret är blött från start. Kvällen startar relativt mjukt med låten Livstid från det senaste albumet, Klass. Du bjuds direkt in till Hurulas innersta funderingar, efter detta följer 85 minuter råös. 

Det är publikrekord på Plan B. Inte oväntat då det är premiär för den nya lokalen som tar hela 600 personer. Utan att tappa känslan av underground är Plan B nu även en storspelare bland musikscenerna i Malmö med omnejd, och Hurula fyller mer än väl ut den nya, enorma ytan. 

Scenspråket är något av en show i sig själv. Det krävs en Robert Hurula för att kunna äga det sättet och röra sig på. Under de korta uppehållen mellan låtarna vankar Hurula snabbt och sammanbitet fram och tillbaka på scenen. Han stirrar ner i marken, som att han vill döda den. Det sammanbitna ansiktet ser ut att, likt någon form av method acting, söka kraft inåt i mörkrets dal. Jag hade verkligen velat veta vad han tänker på. 

Under låten 22 öppnar, otippat nog, Hurula upp för allsång. Ett rödlistat Hurula-leende skymtas, taffliga försök till moshpits görs bland publiken. Det är för få som medverkar för att det ska bli lyckat, det finns mycket vilja hos de som försöker men fingertoppskänslan är för dålig.

Konserten känns en aning inställd på autopilot. Det är ungefär samma hysteriska nivå på alla låtar. Dynamiken saknas. Ja, jag vet. Hurulas koncept är distad gitarr och känsloladdad sång, men låtarna tappar sin styrka när var och en ska överträffa den föregående. Leveransen når sin topp redan vid låt tre, Ont Som Jag

En nedtrappning av tempo och tillhörande andningspaus hade varit bra för alla i lokalen. Det dröjer ända till låt 14 innan detta händer. Inte Min Son, i en väldigt fin och ärlig version. Äntligen kan vi alla unisont vända oss inåt för stämningsfylld reflektion. Framförandet är till en början sansad, för att sedan öka i både volym och tempo. Detta är en låt som likt de flesta av Hurulas låtar reder ut ett trassligt förflutet. Han försöker skrika bort sin ångest framför hundratals festglada 20-åringar. 

–Nu skruvar vi upp, säger Hurula. 

Jag blir genast en aning orolig, med tanke på de tidigare 14 låtarnas natur. 

Sant som sagt, instrumenten börjar sedan på ett näst intill fysiskt omöjligt sätt låta ännu högre. Hurulas rörelse följer samma vankande mönster, men nu även med inslag av lyft från golvet. Publiken hakar mer än gärna på. 

Sedan är det 110 procent Helvete Här. Toppenstämning.

Sista låten ut, Innan Ljuset, är det mest uppriktiga på hela konserten. Den har otroligt mycket själ och ångest. Mycket ångest och själ har varit närvarande under hela kvällen, men detta är en ny nivå. Innan Ljuset har varit avslutslåt hela turnén och jag förstår varför. Hurula vill lämna publiken med exakt det förvirrade vemodet som han själv känner. 

Kvällen är en ursinnig urladdning. Hela lokalen är dränerad på Hurulska känslor och svett. Det är fint. Låtarna känns, men de hade kunnat kännas mer, om det hade funnits tid för tankar. 




Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA