x
Vackert, vemodigt och värdigt

First Aid Kit, Amanda Bergman, Maja Francis: Winter Is Blue, Södra Teatern, Stockholm

Vackert, vemodigt och värdigt

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

Julshower brukar vara ganska hemska, med sönderspelade julklassiker som framförs av habila artister, jämntjockt intill anonymitet. De enda som fört in nån slags värdighet i konceptet är Weeping Willows, som under några år med fingertoppskänsla blandat snövita evergreens med sorgsna, mörka och relativt okända låtar i sina julkonserter.

Nu har gubbarna fått konkurrens av en lika finkänslig kvinnokvartett, som med fägring och stil framför både väntade, såväl som oväntade låtar. Vissa av dem är utan nån särskild julkoppling, men har ändå den där sakrala känslan som julen trots allt bygger på.

Sen är ju alla fyra bedårande sångerskor, där First Aid-systrarna har hela världen som arbetsfält, medan Amanda Bergman är på god väg tillsammans med grabbarna i Amason. Maja Francis är mer okänd, även för mig, och är också den som imponerar minst. Inte för att hon är dålig, men hennes röst – som pendlar mellan Dolly Parton, Kate Bush och Lisa Ekdal – är inte den man helst vill höra. Bäst funkar hon i just Dolly Parton och Kenny Rogers-duetten A Christmas To Remember, ihop med Amanda Bergman (som säger att hon valt låten för att utforska sin inre Kenny Rogers).

Samtidigt är konkurrensen stenhård, där systrarna Klara och Johanna Söderbergs erkänt starka röster är helt fläck- och felfria. Särskilt tillsammans – för att använda ett sjukt slitet uttryck så gifter sig deras stämmor helt perfekt.

Självklart i Fleet Foxes White Winter Hymnal och Roxettes It Must Have Been Love (här blir det gråtvarning när halva lokalen snyftar ikapp), men också i aftonens kanske mest otippade låt, en cover på Ariana Grandes No Tears Left To Cry. Den har fått ny titel och text med jultema: No Yule Left To Tide, och såklart visar det sig att duon är rätt bra även på att rappa. Lika given som Kalle Anka på julafton är O Helga Natt på en julkonsert, men deras vackra stämsång gör den utnötta hymnen ruskigt gåshudsframkallande.

Men även på egen hand briljerar de. Mest överraskar dock Klara, som i The Little Boy That Santa Claus Forgot visar upp en jazzig ådra som jag inte märkt av förut. På scenkanten sitter hon i sin vita klänning, och helt okonstlat och synbart enkelt gör hon Vera Lynns vemodiga sång till sin egen.

Men det bästa har jag sparat till sist och det är Amanda Bergman, vars rökiga, mörka röst sätter känslorna i svallning. Jag älskar att hon är så naturlig och chosefri, att hon inte bryr sig att rösten skevar ibland, utan tar i när hon får feeling utan att tänka på om det blir den renaste av toner. Även hennes små knixiga steg och småsparkar är enormt charmiga. När hon själv får göra Carpenters Little Altar Boy sker kvällens höjdpunkt.

Kvartetten avslutar kvällen med en fantastisk Happy New Year, och med ABBA:s klassiker ringande i öronen är det nog många av besökarna som känner att Winter Is Blue är en julshow att minnas, och något som gärna får bli en långvarig tradition.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA