x
En rockräv som stretar emot

Ulf Lundell, Berns, Stockholm

En rockräv som stretar emot

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

Fyra år har gått sedan jag såg Ulf Lundell senast, och inte ett skit har hänt sedan dess. Om det är nåt som har förändrats, så är det till det sämre. Det är essensen av rockrävens inledande tal den första kvällen av två på Berns.

Jodå, ni läste rätt. Istället för att dra igång en låt så börjar Lundell med att i närmare tio minuter prata om hur Alliansen förstört landet, de rika har fått det bättre, och de fattiga och behövande det sämre. Detta i sin tur är anledningen till att SD är landets största parti idag. Deras sympatisörer är inte nazister och rasister allihop, de är bara en missnöjd klagomur som uppstått på grund av att de styrande politikerna misslyckats med att få välfärden för alla att fortsätta blomstra.

Visst är det kul med ett intellektuellt och engagerat mellansnack, men en lång litania om hur jävligt allt är gör att spelningen nästan kantrar på förhand. Folk är ju främst här för att röja till ”Uffe”, inte bli påminda om hur ett fascistiskt parti lyckats att nästla sig in i det svenska folkhemmet.

Men till sist blir det ändå musik, och då med en världspremiär av nya singeln Stockholm I December. Ingen blivande klassiker kanske, men en bra öppning är det. Fansen ser genast gladare ut, men att säga att stämningen är på topp, det är att ljuga. Men där finns ett löfte om att det är dit vi är på väg.

Det kommer dock ta sin lilla tid. Om det är den märkliga starten, Berns dokumenterat dåliga ljudbild, eller om Lundell och bandet (samma som i somras om nån undrar) är lite ringrostiga är oklart. Men det dröjer ändå fem-sex låtar innan det verkligen börjar hända saker, och då har vi ändå fått höra både Evangeline och Ut Ikväll.

Fast med klassikern Snön Faller Och Vi Med Den blir det äntligen rejält med liv och rörelse både på scen och parkett, Lundell slutar klaga på dåligt ljud, Janne Bark briljerar på gitarren och det E Street Band-typiska pianot får fritt spelrum. Festen är igång, med andra ord.

Sen väljer han märkligt nog att köra den trögflytande bluesen Definitivt Religion från nya plattan Till Tranorna. Då stannar konserten upp igen, och saker och ting förvärras nåt rent förbannat när han spelar just Rent Förbannat. En dammig rockdänga segare än förra julens knäck, som han dessutom presenterar med orden ”Vad säger ni om lite manlig musik nu, girls?”. Då får jag påminna mig om varför jag ger min tid till denna stereotypa kulturman och hans gammeldags syn på hur kvinnor ska vara och tilltalas.

Nåväl, den påminnelsen kommer när han därefter spelar rariteten Tre Bröder, en långsam och vemodig berättelse om hur bröderna utvecklas åt olika håll tills de bara har just släktskapet gemensamt. Lysande, helt enkelt.

Sen följer den bitterljuva kärleksballaden Rom I Regnet; om hur kärlek kommer och går. Väldigt få kan som han med några få rader måla upp händelser och känslor som de flesta kan känna igen sig i. Ännu en gång, lysande.

På den kommer oväntat nog ytterligare en höjdpunkt med den slitna hyllningen till landet där vi bor – Öppna Landskap. Lundell berättar om hur SD velat använda låten i sin propaganda, vilket han förstås motsatt sig till. Så nu är det dags att vi alla drar låten åt rätt håll igen. Därför projiceras texten på väggen, trots att alla 1 200 på plats kan den utantill, och balladen blir till en sammanhållande kraft som får Berns väggar att vibrera.

Efter denna klimax är det raksträcka, händerna i luften och defilering i ensamt majestät, där en genomsvettig Lundell ler allt oftare och verkligen ser ut att njuta av sammanhanget. Med flera gamla godingar som Jag Saknar Dig, Kär Och Galen, (Oh La La) Jag Vill Ha Dig (med en discobas, funkigare än nånsin) och en andningspaus i vackra Rialto kan det inte gärna bli annat än succé. Innan extranumren kommer en lika given som efterlängtad Snart Kommer Änglarna Att Landa som mottas med öppen famn och enorm allsång.

Hur den 70-årige sångaren orkar streta på (och ofta emot) är ganska ofattbart – inte bara att göra en tre timmar lång konsert – men han står fortfarande där som en gammal ek, stabil och pålitlig. Visst gör och säger han ibland lite korkade grejer, men sviker sina ideal eller sitt hjärta gör han aldrig.

Som sagt, fyra år har gått sen sist och inget har hänt. Ibland är det både på gott och ont. Ikväll mest gott.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA